Debutaterna eller När Simbor och Piraten kom till världen

Varje teater med självaktning presenterar de olika aktörerna i de aktuella föreställningarna i ett program. Den som har huvudrollen brukar komma först. Den ordningen följer inte Skogstjäll utan väljer en kronologisk tidsaxel

Så först kom Simbor och sen Piraten

1999 tyckte jag att jag rest tillräckligt både som yrkesverksam och som semesterfirare, det var spännande år, men det fanns ju också mycket tid mellan resorna. Det dags att prioritera den tiden. Under min uppväxt var djur en självklar del av familjen och nu var det min egen tur. Valet var enkelt! Jag har alltid tyckt om katter och en katt skulle kunna dela mitt liv även om jag var tvungen att försvinna på vardagarna för att förtjäna vårt uppehälle. Men så klart inte en katt utan två! De skulle ha sällskap av varandra på dagarna.

Nästa steg blev vilka och var. I bekantskapskretsen fanns ett par (i dag räknar jag dom som mina i särklass bästa vänner), som bland annat födde upp norska skogkatter och de minas mamma väntade sin första kull. Väntetiden var lång och jag läste så mycket jag kunde om katter i allmänhet och norska skogkatter i synnerhet och i min fantasi tog två miniatyrlodjur sakta men säkert form! Men olyckor kan inträffa i de bästa av familjer och samma dag som slaget vid Lützen nedkom mamma katt med två små svarta pantrar och en av dem hade fått släktens ”adelsmärke”, dvs han föddes enögd, men i övrigt helt frisk. Den väntan var den svåraste, dvs godkännandet från veterinären om livskvalitet. Och sen spänningen att få göra det första besöket. Nyblivna mammor brukar uppvaktas med blommor, jag valde kattgodis. Nästa etapp blev de tolv veckorna, när de skulle bli fullfjädrade små kattungar redo att möta stora världen och min första uppgift under den tiden blev att ge dom namn. Fanns ett måste, dvs bokstaven S. Jag kom att tänka på en guide och vän jag hade nere i Sarawaks regnskogar, under våra vandringar hade vi pratat om allt och jag mindes hur fascinerad han var av våra asagudar. Simbor fick alltså stå symbolisk fadder till Simbor. Lillebror gick redan under arbetsnamnet Piraten, så det löste jag genom att döpa om honom till Skogspiraten!

Simbor beskådar sin nordiska namne

Våra första år präglades av turbulens innan vi tog mark här på Skogstjäll och det var dessutom före den digitala eran, så deras barndom finns i ett oändligt antal hederliga fotografier att hålla i. Själv kunde jag inte låta bli att dra paralleller mellan K.syster och mig – den ena något blyg och försiktig, den andra helt oförvägen och öppen för allt, henne sköt jag gärna framför mig!

Äkta syskonkärlek rostar aldrig

I första huset fanns en stege upp till en vind och en dag hördes ett ynkemjau – högst upp satt Piraten och visste inte till sig. Överlycklig lät han sig hämtas ner för att en stund senare ha lockat upp Simbor. Mina nerver förvandlade då stegen till en rutschkana med hjälp av en iläggsskiva, som hörde till ett bord. Lugnet var återställt!
I ett annat hus för länge länge sen fanns också en stege upp till en vind, där brukade de två systrarna sitta och låtsasmeta och en dag napade en jättestor fisk och en panna fick en bula!

Och vad som än sker så är slutet alltid gott!

Inflyttningen till Skogstjäll skedde efter konstens alla regler, dvs mina två svarta katter fick avgöra om det var rätt hus för oss – de tvekade inte en sekund. Medan flyttlasset bars in satt de i uterummet ovanför garaget och kollade noga att allt gick rätt till och efteråt gick vi en gemensam inspektionsrunda!

På tal om trädgårdstomtar eller Berättelsen om Musflickan

K.Syster och jag har en helig tradition. Ibland kommer hon ner bara hon själv och hälsar på och då brukar vi åka till vår lilla stad och gå affärsgatan upp och ner. Traditionen är helt hennes och summan är konstant, äras den som äras bör, men glädjen delas. För det stråket är ägnat åt lyx och flärd. Livets nödtorft är bortglömt, det är guldkanten på tillvaron som gäller.

Det var en sådan dag, som jag mötte Musflickan, ljuv musik ringde i mina öron och ögonblicklig kärlek uppstod. Vem skulle göra sig bättre som beskyddare på Skogstjäll! Hon bars hem närmast i triumf!

Alla deltog med liv och lust i uppackandet. Piratens förtjusning i kartonger stördes inte av att han upptäckte vad denna innehållit!

Vad har medmänniskan nu hittat på?

Sedan dess står Musflickan och hälsar oss välkomna under årets bästa tider, nätter och vintertid tillbringar hon givetvis som fullvärdig familjemedlem inomhus!

Den som inte känner sig välkommen har sig själv att skylla!

Och hon ser ut att ta sin uppgift seriöst, hennes undersåtar, husmössen, är nog uppmanade att uppsöka kattsäkra bostäder – har inte sett något svansdjur sen hon flyttade in. Ärligt talat hade jag inte sett många tidigare heller. Listan är som följer:

1. 10 minuter före min första middag för grannarna upptäckte jag ett fyrtassat matbidrag vid tröskeln till matrummet.

2. En vinterkväll förvånades jag över att inte Simbor och Piraten kom upp och la sig. Hittade dom klistrade vid ett skåp och utgick bara från att de råkat peta in en leksak och började själv fotografera det årets amaryllis. Avbröts av vilda språng och förstod snabbt att leksaken var levande. Erkänner att jag fascinerades av hur samspelta min duo var samtidigt som jag hämtade en plastbytta och en pappskiva. Räddningsaktionen lyckades utan att avslöjas, en i högsta grad levande näbbmus försvann kvickt ut genom snön medan ett lönlöst och långvarigt letande pågick länge inne.

Amaryllisen hann fastna på bild före kalabaliken!

3. Av intresset riktat mot en (flyttbar) kökshylla misstänkte jag en inkräktare, men var maktlös – lät fönstret stå på glänt under natten - 2 dagar senare låg ett frukosttillskott bredvid stolen.

Varje gång har jag varit extremt noga med att framföra mina varmaste tack och diskret återbördat bytet till skogskyrkogården!


Och de utflyttade? Tänk jag trodde att jag, väder och vind slitit ut mina hörselskydd, men upplystes av systerson på besök att mössen varit inne i trädgårdsskjulet för att bygga bo eller hämta bomaterial.

Förärades ett par nya stoppljus, de kommer antingen att förvaras hängande på en spik eller inom husets trygga väggar.



Och kan inte låta bli med att avsluta detta med en sann historia ur mitt förflutna. Jag levde ett tryggt radhusliv och med många tjänsteresor. Hemkommen från en sådan förnam jag att något inte stämde och såg till min fasa en liten mus springa in under mitt badkar, hann också uppfatta att luckan till ett förråd där ramlat ner (något korsdrag) innan dörren stängdes utifrån av mina darrande händer. Detta inträffade en fredagskväll och eftersom huset var försett med separat toalett och ännu ett duschrum, så gick det ingen nöd på mig, medan jag funderade strategi. Lördagen flydde jag in till arbetsplatsen och möttes av breda leenden när jag berättade om mitt dilemma. Hemkommen uppsökte jag en naturkunnig granne och fick låna en biologisk fälla utan mordiska mackapärer. Så småningom traskade musen in och jag hämtade grannen och den ovälkomne förflyttades en bra bit ut i skogen. Väl hemma igen strödde jag mjöl (talk?) över badrumsgolvet och satte det i en veckas karantän, men ingen mer husmus beträdde det golvet! Och på måndagen bad han som skrattat bäst om ursäkt, det kvinnliga våpet hade blivit middagsunderhållning men hustrun hade tagit mitt parti!

Kan någon lärdom dras av detta? Kanske är jag numera undantaget till ordspråket ”Inget hus utan en mus” , vi lever ju ett gott liv utan vare sig ej önskvärda inneboende eller större bekymmer!

Musflickans medhjälpare och alla leksaksmöss ej inräknade!

Ord i rörelse

Jag tror varken på ödet eller slumpen, däremot på något betydligt djupare och svårare att förklara eller en form av intuition.

Varför skulle jag annars – jag var ute i god tid – vända om från min inplanerade busstur till landsortsmetropolen för att sen ännu en gång i mycket god tid ge mig av en timme senare.

Därför att - när jag kommer ner till kyrkbacken (vi i Skogstjäll har en kyrka men inte affärer) står där en blå buss och jag ser "ord i rörelse" och inser snabbt att jag fått syn på något mycket åtråvärt – en bokbuss! Utan vare sig tvekan eller eftertanke hoppade jag in för att höra om det jag såg var sant och trots att jag kom under en lunchpaus var jag snabbt inte bara försedd med tider utan även lånekort. Efter ungefär 10 år var jag nu åter en fullvärdig människa redo att ta bokbussens skatter i besittning, en guidad rundtur fick det att bubbla i mig av förväntan och jag frågade försiktigt om jag redan nu fick göra ett premiärlån. Jag lämnade bussen med 3 böcker, att det inte blev fler får skyllas på att det skulle finnas plats för den nödvändiga inköpsrundan, och sa glatt att nästa gång tar jag med mig min ”dramat”. Vilket underbart och avundsvärt jobb de måste ha?!

Med ett nödrop hann jag med bussen! Och dagens blomma går till två själsfränder och nyfunna vänner!

En nyutslagen akleja som funnit en fristad i växthuset, rosorna är inte ens i knopp

Mitt första lånekort fick jag redan under mitt första skolår. Att kunna läsa blev inträdesbiljetten till en oändlig värld där man obehindrat förflyttar sig genom tid och rum, den trognaste och bästa följeslagare jag kan tänka mig. Och varje gång jag flyttade så byttes kortet mot ett nytt men med undantag för de senaste åren. Berodde inte på lättja utan på att bibliotekets öppettider inte stämde med mina samtidigt som jag var medlem i bl a Akademibokhandelns läsecirkel, dvs läs ca 50 böcker på ett år, byt när och var du vill och dessutom via jobbet också hade tillgång till det lästa ordet. Och sist men inte minst finns ju mina egna hyllor även om jag där borde ha inköpsförbud!

Dagens upplevelse kan sammanfattas med att bokcirkeln slöts - från det lilla biblioteket en trappa upp med vuxenböcker i rummet till vänster och barnböcker i rummet till höger, mörkt och murrigt, till denna blåa buss i lyxutförande med böckerna frestande exponerade och massor med rymd – jag är med igen!

Om mitt bokintresse delas av min kvartett vågar jag inte gå närmare in på, men jag ljuger inte då jag säger, att de älskar att vistas ovanpå en av bokhyllorna.

Å andra sidan har de aldrig bett mig byta ut böckerna i övre raden

Men jag har sett dom i närkontakt med god litteratur.

Och jag själv just nu?

I hängmattan är jag förflyttad lång bak i historien och ska följa Antonius och Cleopatra i C. Mc Colloughs tolkning och i sängen har jag hunnit till Nyckeln om mod i Nora Roberts trilogi. Att slutet är förutsägbart gör ingenting. Hem bar jag Phillippa Grays Den första hustrun ,Tudorepoken har alltid fascinerat mig och Katarina är väl en av de sju, som jag vill lära känna bättre. Den andra systern Boleyn läste jag för några år sedan och Arvet efter Anne Boleyn låg redan här hemma och väntade. Vidare Gjertrud Silvas Pensionär och kär, där titelns första ord stämmer in på medmänniskan och väckte nyfikenhet och sist men inte minst Karin Brunk Holmquists Mintgrodornas återkomst, den öppnades redan i bussen och ett eget exemplar kommer nog att tränga sig in i hyllorna, det finns ju böcker och så finns det böcker som kan läsas hur många gånger som helst, Karins hör till dem.

Frihetens lov

Under en inköpsrunda på mina villkor och inte när tid så medgav, såg jag att träden börjat blomma och insåg att i år får jag nog inte se Banérgatans svar på Ljuvlighetens vita väg, en allé av blommande träd som under ett antal vårar lyst upp min ankomst till arbetsplatsen. Vemodigt, men innebär det att jag saknar arbetet. Ett ärligt och rakt nej när jag efter snart ett år kikar i backspegeln! Dessutom finns ju Anne i tryggt förvar i min bokhylla!

Ett uppbrott är lika mycket På återseende som Farväl!  Foto: Emma Palmér

Så här kommer svar på de frågor jag fått under det gångna året:

- Du måste tycka det är skönt att slippa resorna!

Nej, för jag kan sakna mina resor men inte i så motto att jag längtar efter att stiga upp i gryningen och återvända lagom till läggdags.
Men den bonustid de gav mig, den kan jag sakna.

Möjligheterna att få ca 3 timmar varje dag till att sjunka in i böckernas värld och försvinna i tid och rum!

Kanske idka litet hjärngymnastik med ett korsord eller sudoko!

Eller helt enkelt bara prata med någon medresenär. För det gör vi här på landet. Här råder inte stadsbussarnas och tunnelbanans tystnad endast störd av mobiltelefonernas monologer!


Å andra sidan – nu väljer jag själv, när jag vill läsa och om det skulle bli tyst och långtråkigt, så vet jag vilken buss jag ska ta, även om jag nog inte blir så desperat så jag väljer gryningstiden!!

- Saknar du inte ditt arbete?

Nej, även om det var vad jag själv valt och ville, så blev det under omständigheter där behov och resurser rimmade illa och gav ett ständigt dåligt samvete att inte räcka till. Och själva arbetsuppgifterna kan nu bytas ut mot fri forskning i samma material!

- Men arbetskamraterna då?

Nej! Vänskap är inte beroende av daglig kontakt mellan ”8.00-17.00” och vi har inte tappat kontakten!

- Men är du inte orolig för ensamheten?

Men jag är ju inte ensam – mina katter är fullvärdiga partners i huset. Dessutom om du inte kan leva och trivas med dig själv, hur ska du då kunna leva med andra och tillföra något av värde! Och jag har ju familj, grannar och vänner på närmre eller längre håll i vårt avlånga land


- Är det verkligen ingenting du saknar?

Nej, inte saknar, men minns med lätt vemod, hur det satt svartnosar i fönstren och kollade min återkomst för att sen störta bort till dörren och säga ”välkommen hem”! Det gör de inte, när jag går och handlar!! Och det gjorde de heller inte, de gånger jag kom hem tidigare än vanligt – då blev de ertappade i sin eftermiddagsslummer! De satt alltså inte och saknade mig en hel dag, då hade det varit ett dåligt minne.

Min bästa tid är nu!    Foto: ”G”

Och så vaknar jag upp och blir medveten om att i morgon fylls huset med ett kärt om än kort besök av k.syster, svåger och en av systersönerna. Det är första gången han är här, så nu byts datorn mot jobbarkläder och tillhörande dammsugare och mikromopp – kvartetten rådde mig att göra det så sent som möjligt, de vägrar ta ansvar för följderna under en längre tidsperiod!

Lovsång till naturen

Efter några dagar på alla fyra i rabatterna, som är mest fyllda av det som inte ska vara, känner jag mig hugad att uppstämma en lovsång till naturen – eller snarare till utvalda delar av den.

Som framgår av namnet bor vi ju på skogstomt där merparten mark inte är störd av ivriga fingrar även om jag som nyinflyttad i min vildaste fantasi såg en prunkande trädgård, som trädgårdsredaktörerna stod i kö för att få besöka och göra hemma hosreportage om!
Nåja, det är den också  - prunkande alltså -  men på naturens eget sätt.

Vitsipporna bildar täta mattor och jag bortser från att det är den tilltagande försurningen som gynnar utbredningen eller kan det vara den globala uppvärmningen? Det är vita mattor inbäddade i grönt och så långt från vinterns snö som man kan komma! Vem kan ha skrivit om dem??

Invävt i det vita lyser det blått, men inte att blanda ihop med hon som niger uti backarna. Nej, det är vintergrönan som kommit hit för att stanna. Den är känd sedan 1800-talet och är en odlad art som ofta också förvildas och om jag förstått min trädgårds bakgrund rätt, så gjorde den också sitt intåg här som odlad, nu är den förvildad. Och som förvildad trivs den och vandrar ogenerat runt precis vart den vill.

Att säga att jag har mattor av blåsippor vore att göra som storfiskaren – nej, jag har små dungar utspridda över tomten, men också de tycks trivas och bli fler och fler, det får mig att se med aningen fördragsamhet på mina grannar, myrorna, på vars meny blåsippefrön är en vårdelikatess!

Gullvivorna trivs bättre i grannens gräsmatta, kanske störs de av min kirskål men å andra sidan har vi båda– men mer om det litet längre fram- ett hav av liljekonvaljer. Och medan vi väntar på dem, kan Piraten ändå som Ferdinand sitta och lukta på blommorna!

Med dessa njutningar på näthinnan blickade jag ut över mina nyklippta gräsmattor, de såg absolut inte ut som reklam för ett mycket effektivt antimossmedel!

Det sägs att trädgården är en form av självbiografi.  Det tål att tänka på både en och två gånger!

När jag sen kom in, möttes jag av ett bidrag till vårt hushåll, en liten ödla låg vid min matstol.
Jag har framfört mina tack för hjälpen och diskret återbördat den till moder natur. Och jag är nog litet glad över de minas generositet, de smusslar inte undan sina fynd!

Grannsämjan satt på prov eller sagan om Bambi och hennes släkt

Att bo utanför  tätbebyggelsen är för mig livet men har också sina sidor, det har åren lärt mig. Hur många gånger hoppade jag inte till på hemvägen under första årets höstmörker (välsignad med en väg utan gatlyktor) när det brakade till alldeles framför mig, men snart lärde jag mig att det var mina grannar, som skrämdes av mig!

Vande mig vid att öppna dörren och nästan stå öga mot öga med en Bambi, accepterade att deras genvägar till fälten gick över min tomt och tyckte att det var riktigt hemtrevligt.

Visst är de bedårande söta?

Sen kom den våren, det var inte den första, då vänskapen sattes på prov. I samma takt som tulpanerna aviserade sin ankomst så avknoppades de och rabatterna förblev gröna.

Droppen nåddes det året då jag en tidig vårmorgon kom ut och såg att mina nyplanterade penséer på trappan var ett minne blott.

Och vis av skadan hänger jag numera ut vårens förebud

Bambi hade förvandlats till ett matmonster med glupande aptit, restaurang Tulipanaknopps bord räckte inte till för deras aptit! Nu gav de sig också på bordsdekorationerna.

Sen följde några händelselösa vårar, då ögat njöt tulpaner i hundratal – nej jag överdriver inte, med huset följde många väletablerade och sen har jag fortsatt att fylla på! Utbudet är ju enormt och frestande!

Och så kom  2010 års vargavinter, jag ock de mina satt mer eller mindre insnöade och genom fönstret kunde vi följa grannarnas sökande efter sitt dagliga.

Och insnöade i ordets sanna bemärkelse

Medkänslan tog överhand och jag var redo att utan en enda ond tanke se dem bli mätta så fort möjlighet gavs!



Och då inträffar det oförklarliga – har restaurangen tappat sina stjärnor i rådjurens matguide, inte den minstaste knopp har försvunnit! Och jag följer med iver utvecklingen hos årets nykomlingar

Grupp efter grupp efter grupp möter blicken, så långt ögat når!

"Bruksanvisningarna" på drift, vad väntar?

Grannsämjan är om möjligt större än någonsin!

Ett missöde kommer sällan ensamt?

Det började med att jag långt in i veckan var fullkomligt omedveten om röd dag – visst tyckte jag att det pratades mycket ledigheter. Nu hade det väl inte blivit någon större katastrof eftersom t o m vår lilla metropol håller sig med helgöppna affärer, busstiderna däremot helganpassade och sämre. Nå, upptäcktes i tid. Sen har jag haft en makalöst härlig dag, då jag flyttat mellan kroppsarbete, trädgårdsstol och strövtåg med kameran – den nämnda ordningen motsvaras inte av insatserna.

För att uppmuntra mig själv tog jag en före-bild, vilket absolut inte får förväxlas med förebild, så långt har det inte gått. - Efterbilden är ännu inte uppnådd!


Sen blev jag litet marknärgången framför huset och började längst in – jag har inte räknat plattorna utan jobbar mig baklänges utåt, så att målgången blir en överraskning. Och en snygg entré gör ev. gäster förväntansfulla?

Visst syns det vilken som är före och efter!

När jag sent omsider flyttade inomhus och serverade kvartetten deras middag, gick det upp för mig att jag glömt min egen totalt. Inventerade i huvudet skafferi, kyl och frys. Ok, 2 potatisar, fryst fisk (hade ju fyndat torsk- går lätt att sjuda upp och hackat ägg med smält smör är inte det sämsta! Sagt och gjort fast den tänkta torsken fick bytas mot en portionsfilé lax, det kändes litet fusk att låna från kvartettens förråd, de skulle kunnat tro att jag gav igen för kycklingfilén, eftersom torsken var ett helt block! Men smakade minst lika gott.

Och medan regnet sen började droppa för att övergå i ursinnigt smattrande bänkade jag mig framför tv:n för att där möta det tredje missödet, dvs mitt i vikingarnas raseri försvann bilden – vilket sker till och från men lönar det sig att bedja: ”För ovädrets raseri bevare oss trygga tv-master”. Eller övelämna några blommor från naturens egen trädgård?

 l.

Undras om jag blir bönhörd före Meryl Streep-filmen eller om vi kryper till sängs tidigt? För det ser ju ut som tredje gången gillt, men i negativ bemärkelse

Självhushåll

Eller en bra katt reder sig själv! Det fick jag snopet erfara, när det äntligen blev en lång dag med mycket sol ute och en något kortare kväll i köket.

Dagen vigdes åt omskolning i växthuset – möjligen ser plantorna något större ut, då de fått egen bostad, men nog fortfarande mer pygmé än dvärg!

Rabatter och gräsmattor började titta fram efter min framfart och jag gjorde ett fynd, en blåsippa som hittat ner från skogspartiet och flyttat in till vitsipporna, som redan brett ut sig!

Borde kanske sätta upp en skylt: Förbjudet beträda gräsmattan? Men gräsmatta är att ta i och förbud, jag vet ju och de mina är inte läskunniga.



Inne kom matlagningen igång något senare än brukligt. Kvartettens meny var fisk, till mig gjorde jag kycklingfilé, 3 st., en till kvällen och två till morgondagen då delad med de fyra. Åts tillsammans med sallad där det gröna hämtats från trädgården. 

Varför betala för ruccola när naturen är givmild?

Sen hände det, som gav upphov till dessa rader – dvs när jag skulle släcka i köket såg jag något odefinierbart på golvet, hopskrynklat papper eller vissna blad? Helt fel, det var resterna av morgondagens middag!!! Och vem var den skyldiga? Hjärnan gick på högvarv och repeterade kvällens händelser:

Simbor, nej det är under hans värdighet?

Piraten, den som ogenerat vistas på köksbänkarna, men han var ju fortfarande hungrig?

Fabian, är han så tuff? Dessutom låg han ju i mitt knä nästan hela tiden!

Amber, hon hade dragit sig tillbaka till sovrummet väldigt tidigt och dessutom lämnat några av nattaräkorna och hon älskar hemlagat, men jag har aldrig sett henne högre upp än på golvet i köksregionerna?



Och jag som alltid hävdat att de mina aldrig rör det som står framme till mig, nu får jag väl lägga till att tillfället gör tjuven. Men vem var det?  Straffet kommer att delas solidariskt, dvs betydligt mindre portioner än menat och brottet, det lär förbli  ouppklarat?

Rekonstruktion av brottsplatsen med avsikt litet suddig, eftersom det var så jag såg det! Jämförelsen visar att den skyldige fick ett rejält skrovmål.

Sens moral! Att jag ska vara tacksam över att litet lämnades kvar, annars hade jag väl tvivlat på mitt eget minne och inte kunnat begripa hur två blev en!

Ur led är årstiden

Hjälp, hela dagen försvann i och med jag här inträdde! Men inte lät jag hoppet fara och hade ju förutseende nog garderat mitt första inlägg genom val av titel, fast en blick på skärmen får mig att undra om jag samtidigt döpte hela sidan???? Och hade det åstadkommits på arbetstid hade nog timlön varit att föredra framför ackord? Så många timmar för så litet innehåll!

Efter att jag gett upp kampen med bildernas placering och tryckt på publicera jamades jag ut i köket av en hungrig kvartett, som nu övergått till en liten siesta.
Och vart har våren tagit vägen? Inte finns den här i Skogstjäll! En extra tröja till mig som är pälslös och värmeelementet för oss alla!

Tog en tur ut till växthuset för ett samtal med mina frösådder - de ser ut att vara menade för pygméer och  behöver nog en stor portion värme, sol och tur? För att inte nedslås alltför mycket av vad jag såg, så bläddrade jag i mitt bildarkiv och dansade en värmande dans för att motivera nykomlingarna att mäta sig med tidigare årgångar!

Jag ser gärna det här i repris!

Och där är det dags för nästa repris, nämligen middagen (supén), ett tema med variationer från igår ingredienser ej hämtade från vare sig växthus eller trädgård.

Ps. Den här gången lyckades jag fånga bilden och placera rätt redan vid första försöket!!

Vi är alla små i början

Välkommen till Skogstjäll! Vi som bor här, tycker att vi lever i den bästa av världar och vill gärna dela med oss av det som händer såväl stort som smått och av det som var, är och kommer att ske. Det sägs att ett gott skratt förlänger livet - jag vet att en katt förhöjer det och en kvartett ger fyrfalt tasskramar.

Men innan vi berättar mer om oss själva, så måste vi lära oss hitta. Att tassa in på den här sidan är som att första gången öppna dörren till ett nytt hus och sen lära sig att hitta i det.

Under tiden avvaktar Fabian oroligt från sitt fönster pch Amber håller koll från trappan

                                                                                                         

                                                                                                           

Piraten har insett att det nog kan dröja innan jag orienterat oss i mål, eftersom bilderna dansar runt som höstlöv och tycker det är dags för en datasiesta!

och Simbor tar det hela med upphöjt lugn och jamar att han visar sig nästa gång då medmänniskan hittar rätt bland alla kommandon!!!

Ha tålamod, när vi funnit oss till rätta och introducerat oss på ett korrekt sätt, då går ridån upp för vårt stora äventyr. Till dess tasskramar från Skogstjäll!