Det börjar med en knappnål... eller Preskriberade tankspriddheter

I mitt fall började det med en liten vacker börs! Det hände sig att jag hade fått följa med mamma och handla. När vi kom hem och packade upp, visade jag stolt upp mitt eget inköp. Den pedagogiska modern brast inte ut i förebråelser eller hårda ord utan gav mig pengar, byltade på oss igen, det var vinter, och satte mig på sparken så att jag skulle få avsluta mitt inköp så som de stora gjorde. Affärsägaren informerades diskret och tyckte bara att jag var söt, men den pedagogiska stod på sig och jag fick stolt lämna över pengarna!

Runt den tiden då det begav sig

Nästa gång var jag vuxen med råge och passerade efter nyår i ett varuhus en hög med kalendrar, i detta fall var det Konsums, tog två stycken – en till mig och en till k.syster – och stoppade ner i väskan nöjd med att jag fått syn på dom. Någon vecka senare var jag i samma varuhus och såg då inte bara dessa kalendrar utan en liten skylt 2:50. Denna gång var inte den pedagogiska modern med och erkännes att jag, överrumplad av vad jag tydligen gjort mig skyldig till, inte gick fram till närmsta disk, trasslade in mig i förklaringar och bad att få göra rätt för mig! Än idag har jag svårt att förstå hur de kunde ta betalt för dom, de var ju mer eller mindre reklam!!

För årets kökskalender har rätt antal burkar erlagts och imundigats!

Åren gick och jag höll mig i skinnet. Delikatessen Risifrutti gjorde entré och jag fick en att ha som mellanmål vid behov på jobbet. Och framåt en kvällning gjorde sig hunger kännbar och jag gick hoppfullt till vårt gemensamma kylskåp och öppnade och såg en liten risifrutti. Något samvete fanns nog i mig för jag gjorde en ronda och frågade alla jag såg, om det var deras. Ingen sa ja, så då var det väl min. Den var mycket njutbar, mindre njutbart var att bli åhöra vittne till ett telefonsamtal från en kollega tvärs över korridoren: ….ja, jag ska smaka på den nu” Vad göra annat än säga "du skulle smakat på den, men jag har nog tyvärr hunnit före". Och det svåraste visade sig bli hitta ersättare, de såldes inte med mängdrabatt på den tiden!

Några år senare satt jag i ett annat gemensamt kök och drack kaffe och åt ”min” förmiddagssmörgås i godan ro, då en kollega helt plötsligt vänder ut och in på kylskåpet i jakt på sin smörgås. Det dröjde innan jag anade oråd och sällade mig till jakten. I kylskåpet såg jag ett smörgåspaket som hade min prägel. Samlad överräckte jag den med repliken: "jag tyckte nog att mitt pålägg var oväntat gott!”

Och för något år sedan, då jag lastade ur min kundvagn här nere i metropolen såg jag några smörknivar som inte hade passerat kassan och återvände genast till brottsplatsen. En mycket förvånad blick mötte, men jag genmälde att smörgåsar bredda med de knivarna skulle nog inte smakat, men om det varit risk att jag skulle missa bussen skulle de fått vänta på ersättning till följande dag!
Rosmarin lär vara gott för minnet, den vårdas numera omsorgsfullt i min trädgård!

Och hänger på en vägg inne i huset mig själv till påminnelse

Någon silverskål blev det aldrig och nu hoppas jag på full förlåtelse från den som aldrig fick sin risi frutti, men inspirerade mig till denna verbala Canossafärd!

Att ha och inte ha

En nyfunnen vän står i begrepp att flytta och bli egen herre på täppan. Men hon ser ett problem: ” Vi är helt hopplösa när det gäller att samla på oss saker. Kan nog användas till något... är honnörsord här. Men nu tvingas vi nog rensa om vi inte ska behöva hyra en långtradare inför flytt.”

Själv är jag en ekorre född i Kräftan och tror på sunt förnuft eller med finare ord Feng shui, Rensa i röran m fl har fungerat som mentala biblar, i praktiken har ekorren gjort motvärn!

Axplock hämtade från olika hyllor, hädanefter ska de stå förenade?

Tror jag fick en näsknäpp en gång för längesen då jag tittade runt och såg vad som rymdes i min tvåa. T.ex. fanns där glasburkar, så jag skulle kunnat förse hela förorten med sylt och marmelad utan emballagekostnader. Och blomkrukor som om jag hade haft en mindre handelsträdgård och inte en balkong. Alltså rensade jag helt ovetande om att jag några månader senare skulle flytta in i ett radhus vars trädgård inrymde både fruktträd och bärbuskar och dessutom under högsäsong s.a.s. Ok, jag överlevde dessa onödiga utgifter.

Efter det har jag mellanlandat ytterligare innan jag blev fast förankrad här. Min kära flyttfirma har stönat varje gång och väl nästan tänkt aldrig mer, vilket härmed lovas er högtidligen.
Då och då grips jag fortfarande av röjfnatt, särskilt de gånger om året då det är dags för grovsoporna. Men tänker mig samtidigt noga för. I år insåg jag att här ligger kubikmeter gamla tidningar, som jag aldrig kommer att läsa eller utnyttja hur väl jag än sorterat dem, tekniken har sprungit före. Fast så klart – jag måste ju titta först och kontrollbläddra och kvar blir kanske 1 dm.

Och jag slänger med rätt att ångra, dvs efter mycket fram och tillbaka kom jag fram till att Simbor och Piratens första klöspelare hade sett betydligt bättre dagar och satte ut den. Men det upptäckte Simbor under en av våra promenader och han hoppade belåten upp och la sig till rätta. Vem var snabbt nere efter promenaden? Nu ska den lilla blå förgylla rastgården under uteårstiden, korkat av mig att inte själv inse det!

På väg till nytt hem

Har också varit nära att återerövra frigolitstycken från årets förpackningar, de kan ju vara bra att ställa saker på i garaget i st f direkt på golvet. Utgången ännu ej avgjord.

Benhård är jag däremot då det gäller hyllvärmare i garderoben, dvs det som kan vara bra att ha, det kan jag hitta på årets reor i betydligt bättre skick och som utmärkta självkänsleförhöjare. Och inte åldern som avgör, här finnes favoriter som bars redan under 1900-talet. I tveksamma fall får plagget i fråga en sista chans och om jag skrudad i det kommer på mig själv med att så här tänker jag inte öppna dörren, då blir det uppsägning och vräkning.
Har gott om utrymme så självklart sparas numera – obs helst de åttakantiga – burkar i matkällaren. De har fint sällskap av vackra flaskor, som skulle kunna få en oförberedd besökare att snegla frågande på mig. Men det ligger 10 års eftertanke bakom dom, frågan är snarare om jag nånsin kommer att göra så mycket saft? Krukor och planteringstråg sparas också, men sistnämnda kastas numera efter välförrättad tjänst varje år, krukorna då de börjar åldras.

Ett litet smakprov från matkällaren

Emballagen från Odla nu är rena guldgruvefynden den dag någon planta ska förflyttas eller? Det ska premiärprovas i dagarna, då en av min myntor ska ge sig ut i stora världen!

Jag har t o m börjat gå igenom husets oändliga rad med bokhyllor och kritiskt granska eftersom nyförvärv står i kö, men uppdraget är delikat. Och i princip har jag inköpsförbud med undantag för det som rör specialintressen, dom är många, eller böcker, som jag vet jag kommer att gå tillbaka till. Men påpekas också att barn- och flickböckerna finnes kvar liksom en trofast rad deckare, de har egna hyllor nere i källaren. Men kommer jag någonsin att med iver kasta mig över t.ex. Vänstern i Europa – jo det kommer jag, dvs tog fram den nu och såg fortsättningen – sedan 1789. En fint illustrerad översikt av David Caute.

Något lättare är kanske den fotogenomgång som också är påbörjad, folk jag mött på resor men ingen fortsatt kontakt, landskap osv, nej, bara de riktigt bra sparas!
Och belåten över dessa prov på karaktär, som jag hoppas kan vara vägvisare till min vän, tittar jag ut genom fönstret och ser att grovsoporna troligen kommer att ingå i midsommarbilden 2010.

Midsommarskrudad infart anno 2010

Om ovanstående erfarenheter kommer att tjäna som förebild eller - hemska tanke - sätta vänskapen på prov, det återstår att se och måste väl också  själv vara den första att erkänna att det inte är lätt att leva som man lär!

Träffsäkert

Här finnes rastgård för att ingen ont ska drabba kvartetten eftersom vägen nedanför vårt hus är smal och ibland missuppfattad som rallybana. Eventuella mänskliga promenader sker i gåsmarsch längs dikeskanten, mörka årstider skrudad i reflexväst och pannlampa –  och man kan aldrig veta vad som möter ögat nästkommande mogon.

Inte den första och säkert inte den morgonåsynen

Men en junieftermiddag – vägen ligger tom så när som på undertecknad som går i riktning mot kyrkan skrudad i knallrött och från kyrkan en stor bil i lagom hastighet. Däremot förvånas jag över hur nära mig han kommer, men är för dum att reagera i tid, han slickar nästan fötterna och så säger det pang – det fanns ju en backspegel också! Där står jag bakom de vita strecken och begriper ingenting utom att det gör ont! På förarens eventuella pluskonto kan skrivas att han backade tillbaka och var mycket förskräckt, hade inte sett mig utan trodde han träffat en fågel. Men rödbenta fåglar à 1.64 torde inte finnas på dessa breddgrader.

Ungefär här var det även om detta är en äldre bild från en behaglig morgonpromenad

Med ömmande axel och ett nytt telefonnummer fortsatte jag mitt ärende och hade turen att nere i metropolen stöta på en av mina kattvänner, hon hade suttit och om inte inväntat mig så väl väntat ut ett åskväder. Nu med eskort hem ända till brevlådan utökades min bärförmåga och mina inköp med en chockdämpande dryck – dock nöjde jag mig med en två tummar hög och inte som Jan Mårtenssons antikhandlare tre tummar. Sen sov jag gott.

Axelbulan betraktas nu varje morgon, färgerna skiftar litet. Och får den vara helt ifred så …

Men säg den människa som vare sig stående eller liggande kan trolla bort en hel sida ur sitt rörelseschema? Däremot kan min kvartett trolla fram stora doser empati och de spinner tröstande i kör!

Lupiner, lupiner

När jag ser ut över andra sidan av min trädgård ringer Sven Jarrings klassiska refererat från Japans 3-2 seger i Berlin-OS 1936 i mina öron: "Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner... japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon..”

Åsynen av lupinerna fick mig också att försöka hitta mer fakta

Så jag nöjer mig inte med suset i öronen, vi lever ju i moderna tider och snart sitter jag och hör hela detta radioreferat på riktigt och förstår mer än väl att det blivit klassiskt.

Och vid genomgång av bokhyllorna denna gång hittade jag äntligen Sanna Töringes Historier om blommor, en bok som är en njutning att läsa och bläddra i! Ler när hon skriver att försommaren vore mycket sämre utan lupiner och att man helst ska ha dem på en äng med högt vajande gräs och prästkragar, där de kan föröka sig i fred och så småningom bli ett överdåd. Hos mig göre sig varken gräs eller prästkragar besvär på lupinslänten, de får helt enkelt inte plats. Och lupinerna tar glupskt för sig av ny mark varje år, t o m jag som tycker om dom, har insett att det är dags att bli radikal eller omringad! Det måste finnas gott om den nödvändiga lupinbakterien i min jord och jag delar gärna med mig av den men på mottagarens egen risk!

Finnes knappast början eller slut

Som okunnig nyinflyttad såg jag en grupp vackra lupiner och läste nånstans att det var bra att låta dom vissna ner och tillföra näring till jorden. Sagt och gjort. Under kommande år betraktade jag med stolthet resultatet.

Det var en gång.....

och är idag!

Efterklok har jag nu lärt mig att om du ger lillfingret så tar de hela handen. Visst njuter jag fortfarande, men har försökt – och i år finns all tid – klippa frökapslarna i tid och förpassa dem utom räckhåll.

Kanske jag försöker räkna om inte fröna så klasarna?

En gång då tiden inte var så frikostig minns jag att jag hörde några lustiga återkommande ljud. Det var lupinerna som sprätte iväg sina frön!!! Så det gäller att jobba snabbt och effektivt!!


Som ny ville jag också ha en lupinridå mot vägen och gjorde några mindre lyckade försök, sen ändrade jag mig och satte grupper med myntor och isop. Då vaknade en lupin till och bidrog med ett vackert blickfång!

Hon som vaknade när det blev konkurens

Och i år när jag tittar ut mot vägen, så upptäcker jag att blickfånget inte bara tagit hela handen, nej det har besatt hela kanten och jag får försöka leta fram de ursprungliga invånarna.

Var är myntorna och isopen?

Och vad står då namnet lupin för, jag går till en annan kär trotjänare i bokhyllan, Jens Corneliuson, Växternas namn och läser att lupin går tillbaka till ett indoeuropeiskt stamord lukwos = varg och att romerska författare skrev om lupinus (vargbönor) eftersom de ansåg, att växten förstörde jordens bördighet, liksom vargen förstör tamboskapen.

Hur detta rimmar med uppgiften om att lupinerna hämtades till Europa från Den nya världen på 1600-talet tänker jag inte bry min grå med. Heller inte att Lunds universitet använder Lupin som verktyg för att hantera inköp och leveransfakturor. Däremot träffen jag fick på Irenels blogg om Blomstertips. Den tänker jag med glädje följa i hopp om att litet lärdom duggar ner i rabatterna!



Och de där varningarna om att lupinens fröna är giftiga, kvartetten och jag har överlevt ett decennium! Och trots alla trots vill vi ha kvar våra lupiner!

Simbor  2004 på den nu lupintäckta lekplatsen

Visst är det spännande att leka katt-i-gömma?

 

Och så är vi ett välfyllt skafferi för våra vänner humlorna

Amber eller En primadonna gör entré

Stod och väntade på en buss och ögonen föll på McDonald’s reklam om färgglada cocacola glas som present vid beställning av deras meny. Tankarna flög bakåt, det är ungefär ett år sen jag läste om Amber eller som hon då hette Tussie bland Kattluckans bostadssökande. Texten grep mig, hon kom från ett dödsbo och jag är övertygad om katter precis som vi känner sorg när de förlorar en nära anhörig.

Några dagar senare åkte jag hem med Janne och Birgit för ettt besök. På vägen stannade vi och åt just en McDonald’s meny och 3 blekgröna glas används numera till servering av svalkande drycker här hemma i trädgården. Framme vid ”lilla huset” möttes jag av en liten blyg och reserverad skönhet. Ingen tvekan och en vecka senare flyttade hon in i Skogstjäll.

Kärlek vid första ögonblicket är inte tomma ord!

Foto Janne Kummeneje

Och hon fick namnet Amber, en ny familj och en gudmor!

Hennes entré var trots det säregna signalsystemet diskret

Mina tre musketörer visade en viss förvåning och upprördhet men Amber gled majestätiskt runt i huset utan tvekan men med ett eget högt väsande signalsystem. Första tiden hade hon sitt högkvarter i en fåtölj längst bort i vardagsrummet men med full uppsikt.

Hon såg sig omkring

Och visade att hon hade klart bestämda åsikter om vad som passade och inte. Här insisterar hon på omtapetsering.

Glömmer aldrig den gången Simbor och Piraten kom ihop sig och jag såg en röd blixt passera mig och tvärbromsa vid kombattanterna och bestämt skilja dem åt med två hurringar – sen följde en moralpredikan, varefter hon gled tillbaka till sin fåtölj följd av 5 uppspärrade ögon.



Minns också att ibland när hon kom fram till frukost jag tyckte att hon hade vissa likheter med Irma la Douce dagen efter ett sjöslag. Med en blåtira skuggande det ena ögat och de milda färgerna i pälsen, som påminde om en urtvättad och blekt favoritmorgonrock och på fötterna olikfärgade strumpor undersökte hon tveksamt vad som bjöds!



Det dröjde inte länge innan hon insett att sängkammaren var att likna vid slottens tronsalar och inrättade sitt nya högkvarter där. Audienser var och är hon snål med till svart sorg. Piraten tog kommandot i motståndsrörelsen och har återtagit sin plats på min huvudkudde. I början kom han smygande längs sängkanten och ställde henne inför fullbordat faktum, nu går han mer öppet till väga och drar sig inte för att få börja om ett par gånger. Då slutar det med att Amber kravlar upp längs duntäcket och läger sig på min högsta punkt och tittar uppgivet ner på oss som hon ville säga att detta är Carins och min budoar, ni har ju ett stort herrum tvärs över hallen!



Fabian har numera kommit över den värsta chocken att inte längre vara minst! Den första tiden inrättade han sig på husets högsta punkter och intog i nåder sina måltider på andra sidan fönstret ända tills höstkylan satte stopp för det. Men också han har lärt sig sätta sig i respekt, jag har hört Amber jama på hjälp när köksfönstret var blockerat av en stint stirrande liten svarting. Hon mindes kanske bokhyllemötet för länge sedan?

Oj, den lille tar sig ton!

Bättre fly

Än illa klösas

Och Simbor han är som han alltid varit och tar det hela med upphöjt lugn!

Låt henne hållas, tids nog blir hon som vi!

Och vad har jag lärt mig? Är helt säker på att det under skinnet på denna skönhet döljer sig en blyg liten flicka, som vill vara med i gemenskapen, men är osäker på hur. Det är nog inte så lätt att efter att ha tillbringat sina första 4 år som ensamkatt med en äldre dam komma till den djupt rotade gemenskapen i Skogstjäll och lära sig ”en för alla, alla för en”?

Amber: Om jag får säga det själv, så är jag en tuff brud i lyxförpackning!

Bra katt reder sig själv – jag tycker nog kammen verkar litet läskig!

Men precis som i fallet Fabian är Piraten min trognaste bundsförvant och när han nu fått tillbaka sin huvudkudde, bidrar han intensivt till att föra in henne i gemenskapen även om det ibland tar en ända med förskräckelse. Jag har sett dem dela en solstrimma på golvet och operacheferna skulle stå i kö för att besätta rolerna till Tiggarstudenten, om de hört hur duon jamar i stämmor, när jag är för långsam att servera delikatesserna.

Ett väl förtjänat gage

och en lika välförtjänt siesta på maten

Och hela kvartetten har återgått till gemensam matsal! Där dukade jag upp till kalas på Ambers femårsdag i början av maj. Har nog förstått att hon varit van vid hemlagad mat, då det serverats har det inte gått att ta miste på hennes lycka, så den dagen blev det hemlagad kycklingfilé följt av en liten räktårta. Däremot lyckades jag inte få den svarta trion att stämma upp i ”Med en enkel liten mus på bemärkelsedan …..”

Har den äran Amber!

Och metspöet är din alldeles egna födelsedagspresent!

Och nu då hela familjen är introducerad kan jag sammanfatta dem med att de alla har sina rum i mitt hjärta och jag tycker om och respekterar dem för de individer de är eller jag tycker bäst om dom allihopa! Simbor, som väcker mina minnen från regnskogen, Piraten som är den mjukaste goa, namnen Fabian, som återfått sin trygghet och Amber, döpt efter Amber i romanen Alltid Amber som k.syster och jag läste med spänning som tonåringar. Det är ju också k.syster, som fick förtroendet att stå gudmor och välja namn. Till mig överlämnade hon som doppresent ett ex av boken, den ligger och väntar på högtidsstunder i hängmattan!

Fabian eller Katten som kom in från kylan

Om privilegiet att få stå fadder eller En minnesvärd försommarkattfest

Att vara fadder innebär både ett stort ansvar och ett sant nöje. Jag är själv fadder till Kattluckans föräldralösa och gudmor till min äldsta systerson.
Fadderskapet är uråldrigt, gudmor och gudfar förekommer redan i den äldre Västgötalagens kyrkobalk.

Det var ett slags försäkringsinstitution för att trygga barnens framtid på den tid medellivslängden var kort.

Dessutom enligt kyrkan var en av faddrarnas huvudsakliga uppgift att garantera barnets andliga uppfostran. Bestämda villkor fanns redan från medeltiden och enligt kyrkolagen skulle faddrarna tillhöra den evangelisk-lutherska läran, vara komna till laga ålder och vara väl kunniga i katakesen.

Men det var inte bara kyrkan som ställde krav, det gjorde även föräldrarna och en utbredd uppfattning var att dopbarnet bråddes på sina gudföräldrar och därför ville man att de skulle ha goda fysiska och psykiska egenskaper. Gudmodern borde vara rask och kvicktänkt. Den som blivit bjuden till fadder kunde heller inte neka, enligt folktron skulle dopbarnet då bli en nejsägare längre fram i livet. Och att stå fadder betraktades som en heder.

Om min gudson brås på mig är jag inte den rätta att uttala mig om, däremot ser jag det som en heder både att vara gudmor till min systerson och fadder till Kattluckan.

En stolt gudmoder anno dazumal

Och denna sista helg i maj var det faddernöjet som dominerade. Kattluckan och Birgit och Janne öppnade sitt hem och bjöd in faddrar, akuthem och volontärer till en sommarlunch i det gröna!



Den inledande tipsrundan tolkar jag som en uppmaning att vara påläst i Kattluckans historia och inte låta fadderskapet bara vara pekuniärt! Trots några fadäser kom jag på delad andra plats och vann en härlig kartong bröllopschoklad - dock utan medföljande brudgum!

Man har väl karaktär -får vänta till den 19 juni

Att vädret sen bestämde att vi skulle bänkas inomhus gjorde inte trivseln mindre utan ökade kanske samvoron mellan tvåbeningar och fyrtassade. Det var spännande att få ansikten till de namn jag tidigare bara läst och att möta så många, som delar samma kattengagemang. Vemodigt att se och återse de, som fortfarande väntar på rätt hem men positivt att de gör det i en så ombonad miljö och med en empati som aldrig sinar!

Tack Kattluckan för allt ni gör och för en härlig försommarkattdag - den får gärna bli en tradition

Och min egen kvartett, som alla kan spåras bakåt till Birgit och Janne, var och en på sitt sätt, hälsar också och tackar för Lupus "cattiebag" och förlåter att de inte var medbjudna.



Att sen min hemresa kostade SL 500:- kan inte Janne skyllas för, han valde ut bästa tänkbara anknytning och satte av mig i god tid, men busschauffören glömde att köra upp och stanna vid hållplatsen, trodde inte mina ögon när jag såg honom dundra förbi nere på motorvägen - till och med SL:s kundtjänst tyckte att denna fadäs skulle gottgöras av resegarantin! Nästa buss skulle gå 70 min. senare och innebära ytterligare 50 min väntetid vid sista bussbytet.