Om privilegiet att få stå fadder eller En minnesvärd försommarkattfest

Att vara fadder innebär både ett stort ansvar och ett sant nöje. Jag är själv fadder till Kattluckans föräldralösa och gudmor till min äldsta systerson.
Fadderskapet är uråldrigt, gudmor och gudfar förekommer redan i den äldre Västgötalagens kyrkobalk.

Det var ett slags försäkringsinstitution för att trygga barnens framtid på den tid medellivslängden var kort.

Dessutom enligt kyrkan var en av faddrarnas huvudsakliga uppgift att garantera barnets andliga uppfostran. Bestämda villkor fanns redan från medeltiden och enligt kyrkolagen skulle faddrarna tillhöra den evangelisk-lutherska läran, vara komna till laga ålder och vara väl kunniga i katakesen.

Men det var inte bara kyrkan som ställde krav, det gjorde även föräldrarna och en utbredd uppfattning var att dopbarnet bråddes på sina gudföräldrar och därför ville man att de skulle ha goda fysiska och psykiska egenskaper. Gudmodern borde vara rask och kvicktänkt. Den som blivit bjuden till fadder kunde heller inte neka, enligt folktron skulle dopbarnet då bli en nejsägare längre fram i livet. Och att stå fadder betraktades som en heder.

Om min gudson brås på mig är jag inte den rätta att uttala mig om, däremot ser jag det som en heder både att vara gudmor till min systerson och fadder till Kattluckan.

En stolt gudmoder anno dazumal

Och denna sista helg i maj var det faddernöjet som dominerade. Kattluckan och Birgit och Janne öppnade sitt hem och bjöd in faddrar, akuthem och volontärer till en sommarlunch i det gröna!



Den inledande tipsrundan tolkar jag som en uppmaning att vara påläst i Kattluckans historia och inte låta fadderskapet bara vara pekuniärt! Trots några fadäser kom jag på delad andra plats och vann en härlig kartong bröllopschoklad - dock utan medföljande brudgum!

Man har väl karaktär -får vänta till den 19 juni

Att vädret sen bestämde att vi skulle bänkas inomhus gjorde inte trivseln mindre utan ökade kanske samvoron mellan tvåbeningar och fyrtassade. Det var spännande att få ansikten till de namn jag tidigare bara läst och att möta så många, som delar samma kattengagemang. Vemodigt att se och återse de, som fortfarande väntar på rätt hem men positivt att de gör det i en så ombonad miljö och med en empati som aldrig sinar!

Tack Kattluckan för allt ni gör och för en härlig försommarkattdag - den får gärna bli en tradition

Och min egen kvartett, som alla kan spåras bakåt till Birgit och Janne, var och en på sitt sätt, hälsar också och tackar för Lupus "cattiebag" och förlåter att de inte var medbjudna.



Att sen min hemresa kostade SL 500:- kan inte Janne skyllas för, han valde ut bästa tänkbara anknytning och satte av mig i god tid, men busschauffören glömde att köra upp och stanna vid hållplatsen, trodde inte mina ögon när jag såg honom dundra förbi nere på motorvägen - till och med SL:s kundtjänst tyckte att denna fadäs skulle gottgöras av resegarantin! Nästa buss skulle gå 70 min. senare och innebära ytterligare 50 min väntetid vid sista bussbytet.