Träffsäkert

Här finnes rastgård för att ingen ont ska drabba kvartetten eftersom vägen nedanför vårt hus är smal och ibland missuppfattad som rallybana. Eventuella mänskliga promenader sker i gåsmarsch längs dikeskanten, mörka årstider skrudad i reflexväst och pannlampa –  och man kan aldrig veta vad som möter ögat nästkommande mogon.

Inte den första och säkert inte den morgonåsynen

Men en junieftermiddag – vägen ligger tom så när som på undertecknad som går i riktning mot kyrkan skrudad i knallrött och från kyrkan en stor bil i lagom hastighet. Däremot förvånas jag över hur nära mig han kommer, men är för dum att reagera i tid, han slickar nästan fötterna och så säger det pang – det fanns ju en backspegel också! Där står jag bakom de vita strecken och begriper ingenting utom att det gör ont! På förarens eventuella pluskonto kan skrivas att han backade tillbaka och var mycket förskräckt, hade inte sett mig utan trodde han träffat en fågel. Men rödbenta fåglar à 1.64 torde inte finnas på dessa breddgrader.

Ungefär här var det även om detta är en äldre bild från en behaglig morgonpromenad

Med ömmande axel och ett nytt telefonnummer fortsatte jag mitt ärende och hade turen att nere i metropolen stöta på en av mina kattvänner, hon hade suttit och om inte inväntat mig så väl väntat ut ett åskväder. Nu med eskort hem ända till brevlådan utökades min bärförmåga och mina inköp med en chockdämpande dryck – dock nöjde jag mig med en två tummar hög och inte som Jan Mårtenssons antikhandlare tre tummar. Sen sov jag gott.

Axelbulan betraktas nu varje morgon, färgerna skiftar litet. Och får den vara helt ifred så …

Men säg den människa som vare sig stående eller liggande kan trolla bort en hel sida ur sitt rörelseschema? Däremot kan min kvartett trolla fram stora doser empati och de spinner tröstande i kör!