Det börjar med en knappnål... eller Preskriberade tankspriddheter

I mitt fall började det med en liten vacker börs! Det hände sig att jag hade fått följa med mamma och handla. När vi kom hem och packade upp, visade jag stolt upp mitt eget inköp. Den pedagogiska modern brast inte ut i förebråelser eller hårda ord utan gav mig pengar, byltade på oss igen, det var vinter, och satte mig på sparken så att jag skulle få avsluta mitt inköp så som de stora gjorde. Affärsägaren informerades diskret och tyckte bara att jag var söt, men den pedagogiska stod på sig och jag fick stolt lämna över pengarna!

Runt den tiden då det begav sig

Nästa gång var jag vuxen med råge och passerade efter nyår i ett varuhus en hög med kalendrar, i detta fall var det Konsums, tog två stycken – en till mig och en till k.syster – och stoppade ner i väskan nöjd med att jag fått syn på dom. Någon vecka senare var jag i samma varuhus och såg då inte bara dessa kalendrar utan en liten skylt 2:50. Denna gång var inte den pedagogiska modern med och erkännes att jag, överrumplad av vad jag tydligen gjort mig skyldig till, inte gick fram till närmsta disk, trasslade in mig i förklaringar och bad att få göra rätt för mig! Än idag har jag svårt att förstå hur de kunde ta betalt för dom, de var ju mer eller mindre reklam!!

För årets kökskalender har rätt antal burkar erlagts och imundigats!

Åren gick och jag höll mig i skinnet. Delikatessen Risifrutti gjorde entré och jag fick en att ha som mellanmål vid behov på jobbet. Och framåt en kvällning gjorde sig hunger kännbar och jag gick hoppfullt till vårt gemensamma kylskåp och öppnade och såg en liten risifrutti. Något samvete fanns nog i mig för jag gjorde en ronda och frågade alla jag såg, om det var deras. Ingen sa ja, så då var det väl min. Den var mycket njutbar, mindre njutbart var att bli åhöra vittne till ett telefonsamtal från en kollega tvärs över korridoren: ….ja, jag ska smaka på den nu” Vad göra annat än säga "du skulle smakat på den, men jag har nog tyvärr hunnit före". Och det svåraste visade sig bli hitta ersättare, de såldes inte med mängdrabatt på den tiden!

Några år senare satt jag i ett annat gemensamt kök och drack kaffe och åt ”min” förmiddagssmörgås i godan ro, då en kollega helt plötsligt vänder ut och in på kylskåpet i jakt på sin smörgås. Det dröjde innan jag anade oråd och sällade mig till jakten. I kylskåpet såg jag ett smörgåspaket som hade min prägel. Samlad överräckte jag den med repliken: "jag tyckte nog att mitt pålägg var oväntat gott!”

Och för något år sedan, då jag lastade ur min kundvagn här nere i metropolen såg jag några smörknivar som inte hade passerat kassan och återvände genast till brottsplatsen. En mycket förvånad blick mötte, men jag genmälde att smörgåsar bredda med de knivarna skulle nog inte smakat, men om det varit risk att jag skulle missa bussen skulle de fått vänta på ersättning till följande dag!
Rosmarin lär vara gott för minnet, den vårdas numera omsorgsfullt i min trädgård!

Och hänger på en vägg inne i huset mig själv till påminnelse

Någon silverskål blev det aldrig och nu hoppas jag på full förlåtelse från den som aldrig fick sin risi frutti, men inspirerade mig till denna verbala Canossafärd!