Under alla broar eller En minnesvärd resa

Ett minnesrikt åteseende blev upptäckten av en ny läsare efter en skön själs bekännelse och det ena ledde till det andra. När Kari konstaterade att hon skulle minsann göra vad hon alltid velat under sitt Stockholmsbesök i augusti – nämligen färdas under Stockholms broar - fick det mig att minnas alla de broar jag i barndomen passerat i svenska städer, Stockholm fanns inte med.

Planeringen skedde via mail och ett urval turer färdades mot det gamla broderlandet. Svaret västerifrån var kort och koncist: ”Jag vill se alla broarna.”

Jag gav inte samma svar som en kusin en gång till k.mor, då han bjöd henne på valfritt godis efter en lyckad simlektion: ”Men moster M, du behövde väl inte välja det dyraste!” (om jag inte minns fel var det en chokladpunschflaska för 25 öre). Nej, vi var överens, dag och tid bestämdes, telefonnummer utbyttes. Den enda oklara punkten var ”var”.

Mitt sista mail sa: Hedersord på att vi kollar kartan mot terrängen”, att jag inte skrev var berodde helt enkelt på att jag själv ännu inte gjort det tämligen säker på riktning stadshuset. Sent på natten förstod jag att det var Grand Hotel som gällde.

Gav mig iväg den stora dagen med Jan Malmsjö gnolande i mina öron, glömde Piraten, som diskret packat ner sig som utflyktstillbehör och gladdes åt sol och värme.

Glömde medmänniskan inte det väsentligaste?

Var ute i osedvanligt god tid och hann t o m fynda ett par läckra vita sommarklänningar till ½ reapriset och avundas barnen i Kungsträdgården. Deras lek väckte samma längtan som en gång i tiden bollrummen på IKEA m.fl. stora inköpshus. Att de lekte i det som en gång var den kungliga köksträdgården, var det nog ingen som tänkte på, även om namnet skulle kunna väcka nyfikenhet. Det var drottning Kristinas franske trädgårdsmästare som omvandlade den till en park med alléer och tuktade buxbomshäckar. Den öppnades för andra än hovets medlemmar 1797.

Eja vore det jag!

Kom till rätt kaj och biljetthus och började spana efter en mer än 10 år äldre Kari sen sist, mitt numera i Oslo bosatta resesällskap.
Undrar om en norsk riksarkivarie fortfarande minns den gången han som ung historiker hade i uppgift att ordna förläggning vid en nordisk konferens. Eftersom han inte var bekant med alla gick han på namn och en mina.
Jag känner själv 2 st. Kari: Kari med norskt påbrå, hon och jag började samtidigt på Nordiska museet och Kari med finskt påbrå, vi träffades först på riksarkivet, senare efterträdde jag honom på Nordiska, han själv slutade som finsk riksarkivarie.
I sanningens namn det var inte dessa två som sammanfördes på konferensen men väl en hon och en han!

Medan jag själv i god tid nyfiket granskade alla, kom jag på att jag kunde ringa och kolla om läge att jag köpte biljetterna och trasslade in mig i med och utan nollor och fel nummer så att mobilen tappade kontakten och jag kontakten med den, eftersom pinkoden inte satt i fingrarna.

Nå, solen sken och jag satt bra – kanske litet fundersam, då jag såg ”vår” båt lägga ut, men rätt förvissad om det där med karta och terräng och också en gnutta samvete över den sabbade telefonkontakten.

Efter låt oss kalla det lagom förflyttningstid mellan två kajer såg jag två armar som vinkade ivrigt i fjärran och jag vinkade tillbaka på vinst och förlust. Biljetter införskaffades men till senare båt och en snabblunch intogs innan vi fick bra plats i kön och så småningom såg Grand hotell försvinna och snart skymtade Söders höjder.

Vi var inte ensamma på Saltsjön denna dag

Till våra platser hörde hörlurar, där vi själva fick välja språk och en stor numrerad karta, tyvärr utan angivande av namn till numren. Men vi var ju inte helt renons på lokalsinne när färden först ställdes mot Nybrokajen och Strandvägen. Här fick jag min första "det visste jag inte-upplevelse". Strandvägen var för mig en pampig promenadgata med hus bebodda av de burgna. Numera vet jag att området fram till 1860-talet tillhörde de fattiga. När jag fick se mina bilder slog det mig att den nu mera såg ut att vara på det slutande planet. Välsignelse till modern teknik som kan räta ut sådana misstag, dvs i detta fall fotografens.

Hedersord, Strandvägen håller inte på att återerövras av vattnet!

Två gånger passerade vi Djurgården och blev noggrant upplysta om Junibacken och Astrid Lindgren och senare om Vasamuseet. Vårt Nordiska museum nämndes inte med en stavelse!

Månne båtllaster med turister nu funderar över om den slottsliknande byggnaden var Astrid Lindgrens hem eller möjligen en gång beboddes av Gustav II Adolf?

Såg en för mig ny attraktion på Gröna Lund, en hederlig vacker gammal karusell, men

Riskerar man inte att få ett ofrivilligt fotbad?

Sen följde ytterligare en äkta "det visste jag inte upplevelse". Vi nalkades Slussen – hur ofta har jag inte bytt tunnelbana där och får väl skamset erkänna att substantivet i bestämd form helt förvandlats till ett ortnamn. Slussen är Slussen men att det dessutom var en i hög grad levande sluss mellan Saltsjön och Mälaren det fick jag snart lära mig.

Utsikten under själva förflyttningen mellan Saltsjön och Mälaren bestod av vår besättningsman

Skamsen över min okunskap har jag sedan nästan drunknat i Staffan Högbergs Stockholms historia och vet nu att den första slussen, Drottning Kristinas sluss, var färdig 1642 och att Kristoffer Polhem 1744 fick i uppdrag att bygga en ny sluss, den kallades Röda slussen, eftersom slussbron hade fyra rödmålade torn, det fanns också en östra blåmålad slussbro, Blå slussen. Den tredje slussen byggdes 1850 av Nils Ericsson, men den fick tydligen inget eget namn? Och vilka nya planer väntar nu detta lås till Mälaren?

Längs vägen såg vi många pröva sin fiskelycka förmodligen helt omevetna om att det fria fisket är ett av drottning Kristinas privilegier till Stockholms invånare. Men det visste jag minsann!!

Notera fiskelyckan!

Över Mälaren färdades vi sen och njöt ett vackert Stockholm från en ny sida. Dock forna tiders roddarmadammer var nu ersatta av en ny tids sjöraggare.

För inte är det väl någon av Mälarpiraterna som återuppstått?

Något genantare var att i lurarna höra just om Bellmans livliga vattenliv och få det illustrerat av Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon! Varför inte Stolta stad? Men Freds mäktiga stämma väckte ett minne av en kårhusafton 1964-65? då han tillsammans med Cornelis förnöjde oss till långt in på småtimmarna alltmedan ölen i backarna ersattes av tomflaskor och röken låg som en lätt dimma över salen. Efter det har dessa två alltid funnits med i mitt musikaliska bagage.

Under dessa funderingar passerade vi mitt absolut största synintryck denna dag – Münchenbryggeriet – det tog ju aldrig slut och jag blev så fascinerad att jag glömde kameran. Nu återstår att se om intrycket består från landbacken eller om bryggeriet försvinner och smälter ihop med alla andra byggnader som ses från landbacken.

Norr Mälarstrand passerades liksom Västerbron och medan de flesta blickar vändes mot Långholmen återsåg jag en gammal bekant lummigt inbäddad i grönska. Tänk att jag inte höll på att hitta riksarkivet vid mitt första besök från land, bättre blev det väl inte sedan då jag i en radiointevju erkände detta omedveten om att bandet var på. Nå , större delen av vårt minne ligger ju under jord.

De tre ovanjordiska våningarna skymtar diskret i bakgrunden

Såg den lummiga stranden, hur många sommarluncher hade inte avnjutits där – mycket opassande enligt några kollegor i karriären, förmodligen missade de mitt lunchsällskap, som nått längre än de. De hörde inte heller våra glada samtal om förr och nu. Samma lunchsällskap besökte mig också efter min bussolycka norröver under ett tjänsteuppdrag. I stället för en blomma överlämnades ”När resan var ett äventyr” – vi var då båda omedvetna om att bokens hemvist några år senare också skulle bli min.

Absolut femstjärnigt lunchställe!

Strand efter strand passerades och en av de byggnader jag nu funderar på är denna.

Vad kan detta hus berätta om dom som en gång bott här?

Däremot föll jag inte för Hammarby sjöstad, den var kanske en idyll från början med oj vad där byggdes till!

Nej, var Staden mitt måste skulle jag hellre välja den här något äldre modellen!

Tänk att bara ta hissen/trapporna ner till morgon- eller kvällsdoppet!

Södersjukhuset fick en snabb blick, nu har de nog glömt patienten som kom gående från Hökarängen under en trafikstrejk bara för att passa en inbokad tid, efter den bravaden vinkades jag alltid fram till kassan när de fick syn på mig. Och bravaden, eftersom det var strejk var jag ärligt talad övertygad om att någon bilburen skulle inse situationen. Men det skedde lika litet här som den gången i Oslo när jag traskade upp till norska riksarkivet, dvs nästan samma höjd som Holmenkollen, den strejken inföll en senvår och promenaden förhöjdes av alla blommande äppelträd jag passerade.

Sen kunde vi inte hur mycket vi än ansträngde oss få grepp om Märta Helenas Årsta – Märta Helena eller Årstafrun är en kär vän från arkivet, hon får kanske bli nästa års måltavla!

Den dag just dessa rader skrives skrev hon för 200 år sedan i sin dagbok:

”17 (augusti) Fredag. Uppehållsväder och vackert. Herr Gahm åt här en liten middag, och efter middagen var här en Köpman eller rättare Kramhandlare från staden, som efterfrågade om min käre man vore Courator i Billes Concours.

Han satt litet vid Pappas (makens) säng och pratade – omtalade att Bernadotte vore vald till Svensk Tronföljare, och att någon ny upptäckt vore gjord, att vår saknade Kronprins verkelig, som hvar och en tror, blifvit förgifwen, samt att den bofven Rossi ännu icke är borta ur Staden, utan hålles där i säkert förvar – men man vill väl skona mördarepackets anhang.”

Och de flesta äventyr får ett lyckligt slut, så även detta. Anlände åter förbi Nationalmuseum, som från sjösidan visade upp så mycket mer än det som syns då man står nedanför trapporna.

Slöt rundturen perfekt - det oomnämnda Nordiska museet är fortfarande med i blickfånget.

Kari och jag skiljdes åt men inte för att tappa kontakten, därför har jag heller inte tagit med den bild jag fick av mitt resesällskap – tyvärr inte i en smickrande vinkel, vänskapen är viktigare!

Jag tittade in i en affär för att införskaffa räkor till den kvartett som fått en lång ensam dag, det fanns inga frysta, som godkändes eller snarare jag vägrade betala det dubbla mot normalt och valde ut 8 st. bland dom som såldes i lösvikt och fyndade dessutom den goda bröllopschokladen, som nu var nedsatt till 11:- men med slutdatum långt efter att jag avnjutit dom (4 kartonger). Upptäckte sen att de 8 räkorna betingade ett pris av 24:80, men det var de mina värda!

Och den bästa sammanfattningen av denna dag står min medresenär för:

”Nästan ett Kinderegg! Allt-i-ett och som ger en bild av hela dagen: du och jag på resa i Stockholm som fotografer och turister!”

Visst har hon rätt!                      Foto Kari Ansnes

Kattsandsmannen eller En vän i nöden

Jag tycker inte om de mina mindre för det, men nog har det hänt under de gångna åren att jag suckat över deras kattlådor. Inte så att de inte sköter sig, men över att det ska behövas så mycket sand i dom. Kattsand tillhör ju inte lättviktarna vid inköpsrundorna för den som är både körkorts- och billös. Vänner som gästat Skogstjäll fick ofta bönen: ”snälla, kan du ta med en eller två kartonger sand också!”

För några år sen med något stabilare ekonomi kom jag på att jag kunde köpa hem pallvis – utrymme fanns det gott om. Sagt och gjort, en jättebeställning las in och en snölös vinterdag kom jag hem till en pall med något egendomligt utseende.

Sanden var det inget fel på, bara sättet att packa den och när all lös sand var hopsopad utomhus, så följde några månader där det gällde att balansera punkterade kartonger.

Något år senare var det dags för påfyllning och eftersom företaget gottgjort mig för obehagligheterna så gjorde jag en ny beställning men möttes även denna gång av felpackade och trasiga kartonger, kanske inte lika illa som första gången.

Någon tredje gången gillt kände jag inte för att testa utan började bära hem igen medan jag letade efter en ny lösning.

Det var så jag upptäckte Husse, som jag kanske i förstone kopplat ihop med hundar. Mailade en beställning efter instruktionerna på nätet och fick 30 minuter senare ett telefonsamtal, som bekräftade och sökte en lösning för leverans. Detta var dagen före utlämningsdag och min sand fanns inte inne men det löstes med att jag fick ”låna” en förpackning av en annan kund, jag som trott på sedvanliga flera dagars väntetid. Nu blev problemet mitt, min uppfart var försvunnen under en halv meter snö! Bad att han skulle ringa, så skulle jag komma ner och ta emot, det fanns en upptrampad gångstig från vägen till garagedörren.

Dagen kom och gick men inga telefonsamtal, däremot en signal på min ytterdör och något brydd gick jag och öppnade och möttes av ett stort leende från en man, som pulsat upp på det som en gång var en gång till huset och värjt sig för nertyngda grangrenar,  med 15 kg kattsand under armen och godis till kvartetten i fickan.

Eftersom ännu inte den kamera är uppfunnen, där bilden tas genom en ögonblinkning kan jag inte i bild dokumentera detta möte. Vad han tänkte om medmänniskan vet jag heller inte, han möttes av ett hus med snitslade banor. K.syster hade varit på besök och bland det sista hon gjorde var att hjälpa mig ner med hyllor och långbänk från övervåningen, de skulle beredas plats i matrummet och rockaden satte verkligen spår i husets rörelseschema.

Minns mina tankar då han återvänt genom snön: ”det här är för bra för att vara sant, vad gör jag om inte jag eller katterna tycker om sanden?!”

Problemet var inget problem, vi tycker om sanden också!

Veckan därpå väntade jag på resterande kartonger, snödjupet var oförminskat men den kvällen  begåvades jag med en autostrada från garaget till vägen. Helt plötsligt var kattsandsmannen där och hade ljudlöst men målmedvetet skottat sig fram till garagedörren.

Ett extra bonus med sanden vet han ännu inte om. Upptäckte att kartongerna är bra och stabila och lätta att lyfta, när de tömts på sitt ursprungliga innehåll, som dessutom ligger i en stor plastpåse (ingen katastrofrisk här inte även om kartongen skulle råka gå sönder). Numera ligger restupplagan av min avhandling i tre kartonger – bevaras väl mer av nostalgi än kan vara bra att ha. Och alla garner, har haft intensiva stickperioder i mitt liv, de har fått följa med i flyttarna, de kan ju verkligen vara bra att ha, har nu lämnat sina stora plastkassar och ligger också de i kartong sorterade efter Angorina lyx, Bali osv.

Har nu öppnat min sista kartong och ska strax tala om att det är dags igen för påfyllning. Ser med glädje fram mot det besöket och hoppas bara att inte uppfarten då förvandlats till en sjö.

Kattsandsmannen har kommit för att stanna eller han har oss som kund för all vår framtid, att han själv är hundmänniska kan de mina överse med!