Kattsandsmannen eller En vän i nöden

Jag tycker inte om de mina mindre för det, men nog har det hänt under de gångna åren att jag suckat över deras kattlådor. Inte så att de inte sköter sig, men över att det ska behövas så mycket sand i dom. Kattsand tillhör ju inte lättviktarna vid inköpsrundorna för den som är både körkorts- och billös. Vänner som gästat Skogstjäll fick ofta bönen: ”snälla, kan du ta med en eller två kartonger sand också!”

För några år sen med något stabilare ekonomi kom jag på att jag kunde köpa hem pallvis – utrymme fanns det gott om. Sagt och gjort, en jättebeställning las in och en snölös vinterdag kom jag hem till en pall med något egendomligt utseende.

Sanden var det inget fel på, bara sättet att packa den och när all lös sand var hopsopad utomhus, så följde några månader där det gällde att balansera punkterade kartonger.

Något år senare var det dags för påfyllning och eftersom företaget gottgjort mig för obehagligheterna så gjorde jag en ny beställning men möttes även denna gång av felpackade och trasiga kartonger, kanske inte lika illa som första gången.

Någon tredje gången gillt kände jag inte för att testa utan började bära hem igen medan jag letade efter en ny lösning.

Det var så jag upptäckte Husse, som jag kanske i förstone kopplat ihop med hundar. Mailade en beställning efter instruktionerna på nätet och fick 30 minuter senare ett telefonsamtal, som bekräftade och sökte en lösning för leverans. Detta var dagen före utlämningsdag och min sand fanns inte inne men det löstes med att jag fick ”låna” en förpackning av en annan kund, jag som trott på sedvanliga flera dagars väntetid. Nu blev problemet mitt, min uppfart var försvunnen under en halv meter snö! Bad att han skulle ringa, så skulle jag komma ner och ta emot, det fanns en upptrampad gångstig från vägen till garagedörren.

Dagen kom och gick men inga telefonsamtal, däremot en signal på min ytterdör och något brydd gick jag och öppnade och möttes av ett stort leende från en man, som pulsat upp på det som en gång var en gång till huset och värjt sig för nertyngda grangrenar,  med 15 kg kattsand under armen och godis till kvartetten i fickan.

Eftersom ännu inte den kamera är uppfunnen, där bilden tas genom en ögonblinkning kan jag inte i bild dokumentera detta möte. Vad han tänkte om medmänniskan vet jag heller inte, han möttes av ett hus med snitslade banor. K.syster hade varit på besök och bland det sista hon gjorde var att hjälpa mig ner med hyllor och långbänk från övervåningen, de skulle beredas plats i matrummet och rockaden satte verkligen spår i husets rörelseschema.

Minns mina tankar då han återvänt genom snön: ”det här är för bra för att vara sant, vad gör jag om inte jag eller katterna tycker om sanden?!”

Problemet var inget problem, vi tycker om sanden också!

Veckan därpå väntade jag på resterande kartonger, snödjupet var oförminskat men den kvällen  begåvades jag med en autostrada från garaget till vägen. Helt plötsligt var kattsandsmannen där och hade ljudlöst men målmedvetet skottat sig fram till garagedörren.

Ett extra bonus med sanden vet han ännu inte om. Upptäckte att kartongerna är bra och stabila och lätta att lyfta, när de tömts på sitt ursprungliga innehåll, som dessutom ligger i en stor plastpåse (ingen katastrofrisk här inte även om kartongen skulle råka gå sönder). Numera ligger restupplagan av min avhandling i tre kartonger – bevaras väl mer av nostalgi än kan vara bra att ha. Och alla garner, har haft intensiva stickperioder i mitt liv, de har fått följa med i flyttarna, de kan ju verkligen vara bra att ha, har nu lämnat sina stora plastkassar och ligger också de i kartong sorterade efter Angorina lyx, Bali osv.

Har nu öppnat min sista kartong och ska strax tala om att det är dags igen för påfyllning. Ser med glädje fram mot det besöket och hoppas bara att inte uppfarten då förvandlats till en sjö.

Kattsandsmannen har kommit för att stanna eller han har oss som kund för all vår framtid, att han själv är hundmänniska kan de mina överse med!