Natten gick tunga fjät eller Ett möte med mörksens makter

Nu har jag till fullo förstått varför julens matreportages iordningsställs runt midsommar och vice versa. Dessa rader påbörjades redan innan Lucia, men ....

Här har nu natten redan gått sina tunga fjät, medan jag vaksamt höll ett öga på gård och stuva. Litar inte på att troll och otyg följt med i alla kalenderbyten och långt fram i tiden eller till mitten på 1700-talet så var natten mellan 12 och 13 december årets mörkaste då otyg och troll härskade. Såg därför till att jag och de mina var mätta och redo, de bevingade ute hade också fått extra ranson. Inför 22 december var jag inte lika vaksam utan nöjde mig med att se fram mot ljusare dagar.

Nattsömnen i mitten av december stördes av Lucia, men inte vitklädd med ljus i hår utan en tjugofemåring med italienska anor i 1950-talets New York, ett bokbussfynd.

Nattens Lucia

med bruksanvisning

Givetvis från henne vandrade tankarna vidare och bakåt i tiden. Att Lucia är ett helgon från Syrakusa, vet väl de flesta nu för tiden. Och att vi firar henne den 13 december fast vi kanske egentligen skulle firat Lussebete om vi följt våra goda katolska förfäder. 13 december var ju också första dagen på fastan och i det gamla bondesamhället var förråden fyllda efter slakten och den natten var den sista före jul, då man kunde äta sig proppmätt på läckerheter som korv och skinka. För att bli litet modigare så drack man nog en hel del till maten också!

13 december var vidare under medeltiden inledningen på vinterlovet för de som gick i katedralskolorna, givetvis bara pojkar på den tiden. De här pojkarna försökte på hemvägen dryga ut sina skolkassor genom att att utklädda gå runt och lussa eller kanske sannare gå runt och småsupa i stugorna. Kanske något som dagens skolungdomar snappat upp, medan vi på min tid nog kom närmare den snälla Lucian, vitklädd med ljus i hår, som bjöd lärarna kaffe på sängen.

Denna snälla Lucia kommer från de borgerliga hemmen under 1800-talet och fick en extra skjuts på 1930-talet då Svenska Dagbladet anordnade en tävling för att hitta Stockholms Lucia, den utvalda kröntes i Stadshuset och efter en slädfärd tillsammans med sina tärnor genom Stockholm kom hon till Skansen.

Tävlingen blev mycket populär och med åren fick allt fler orter på detta sätt sina egna Lucior liksom också skolor och företag.

Till tidigare barndomsminnen hör alltså vitt nattlinne och lingonkrans och kaffe på sängen till föräldrarna. Sen tog det stopp – i skolan krävdes sångröst! Ett återfall som tärna under mina första arbetsår – stor glädje under förberedelserna men karriären fick sin sluttörn då jag under det högtidliga tåget passerade en pelare och för bråkdelen av en sekund bara hörde min egen röst!

Mitt sista offentliga framträdande - om inte Lucia så väl tärna

Nära återfall i år, då jag såg en uppmaning att bli Lucia, en affisch nere vid vår kyrka:

Har du fyllt 15 år? Bor du här? Då är du välkommen att bli årets Lucia.

Visst uppfyllde jag med råge de kraven! Men så mindes jag pelaren!

Enligt SAOB är Lucia i ett sista försök att reda ut begreppen:
1) namn på kvinnligt helgon, som firas 13 december
2) Lucia (-dagen den 13 december)
3) kvinna (undantagsvis man i kvinnokläder) som tidigt på morgon den 13 december framträder i särskild skrud (med brinnande ljus på huvudet) och bjuder husets folk på förtäring.

Lucia tycks alltså vara minst lika mångfacetterad som arkiv, det är ju också antingen ett arkiv, en (arkiv)lokal eller de arkiv som finns i ett arkiv. Tänker inte gå närmare in på det här, det tillhör ju förgången tid.

Men ett frågetecken kvarstår. Hur är det med lussekatterna. Var det små fyrtassingar som uppvaktade sitt husfolk och nu lever kvar som tilltugg på lussebrickan? Nyfikenheten var väckt och visst, det finns faktiskt ett uns katt bakom dom har vi nu lärt oss.

Vän av ordning började givetvis med att slå upp lussekatt i SAOB: ”egendomligt format bröd, dövelskatt.”

Dövelskatt, hm det låter inte lika ljust och snällt som lucia. Och den som söker, den finner. Lussekatt har ingenting med Lucia att göra utan kan etymologiskt härledas till Lucifer – där kom han, djävulen själv!

Och sen fann jag, vad jag inte vetat - lussekatten är en tysk sed från 1600-talet och värre blir det. Djävulen förvandlad till katt gav barnen stryk, samtidigt som Jesus i form av ett barn delade ut bullar till de snälla barnen. Och eftersom djävulen är ljusskygg färgades bullarna med saffran och ansågs därmed skrämma bort den onde - dessa färgade bullar kallades alltså både lussekatt och dövels (dyvelkatt). Den här katten kom till Sverige i slutet av 1600-talet och när sen vår Lucia började firas på 1800-talet följde lussekatterna med.

Nästa år ska jag minsann glupskt sätta tänderna i en lussekatt, något straff ska han väl få för att han oförskyllt låter katterna få dåligt rykte. 2010 års lussekatter redan imundigade och kan därför inte illustrera denna sed!

Och Luciatåget är sedan i år en ny tyst tradition i tassemarkerna

Om jag inledningsvis till fullo insåg vikten av att börja i god tid, så lärde jag mig i slutändan att inte utmana mörksens makter. När jag började lägga ut dessa rader la sig mörkret tungt över tassemarkerna med omnejd, så småningom kanske litet upplättat av fullmånen. Det blev en klar natt med -26 och ingen värme eller vatten inne i Skogstjäll. Litet ljus trollades (hoppsan!) fram med hjälp av en pannlampa. Kvartetten hade hunnit avnjuta sin nykokta fisk, medmänniskan fick nöja sig med kall risgrynsgröt. Och ytterligare ett lager toppat med varm vintermössa ovanpå de redan befintliga. Bevarar er från detta porträtt på kvartettens inrådan, men vi önskar alla en god jul från de tillflyktsorter som hittades under strömavbrottet - det varade från ca 17.45 till 04.15

Julhälsningarna kommer från en värmande trio,

 

en egenhändigt inbäddad solitär

och vid tangentbordet medmänniskan

Det låg ett skimmer över Gustavs dagar eller Novemberelegi

Är det nu ljuset försvinner?

Mörk är november men ljuv var september – var är skimret över denna nionde månad? Snarare tycks den berömda Lützendimman från den 6:e november följt den döde hjältkonungen hem till fosterlandet och satt sin permanenta stämpel på denna månad.
Men det finns också ett annat betydligt godare minne av den dagen, en bakelse tillägnad den kung som med åren blev tämligen fet. Försöker förgäves rannsaka mitt minne på detaljer men får stanna vid att det inte är sena konditorers påfund, 1952 svarar 161 personer på frågor om denna bakelse och deras svar finns att läsa i Nordiska museets specialfrågelista från 1952. Eftersom det också nästa år finns ett november kan berättelsen om bakelsen fördjupas då.


Jag har letat och funderat vidare över annat positivt att trösta upp grårusket med denna nionde månad, som förr också – men varför? – kallades vintermånad. Inte blev den mer vintrig av att den förflyttades till näst sist av årets månader. Den första snön försvinner i regel lika fort som den kommer efter att ha orsakat det årliga trafikkaoset i vårt land.

Så var dags igen att jämföra tassavtryck igen!

Förvånad läser jag: ”November always seems to me the Norway of the year”. Nej, det är ingen s k Norgehistoria utan ett citat hämtat från Emily Dickinson, en av de stora amerikanska poeterna. Emily bodde kvar i föräldrahemmet hela sitt liv och publicerade endast ett fåtal dikter själv. Hennes önskan - dikterna skulle förstöras efter hennes död - trotsades av systern, som till litteraturhistoriens fromma publicerade i stället. Undrar i mitt stilla sinne hur hon i denna isolerade tillvaro fick idén att jämföra november med Norge. Och vad norrmännen tycker om det!

Jag hittade också en fin liten ordlek på detta tristessens tema:  Höstack = suck i november.



November skulle kunna glänta på gardinerna och förebåda julen, men den rollen är månaden berövad av giriga affärsmän och det har inte längre nyhetens behag. Julklappsannonserna kommer ju i oktober och julborden såg jag utannonserade redan i september.
Fast det sistnämnda framtvingar en skön själs bekännelse. Under några år hade k.mor med döttrar en jultradition delad med flera andra. Dvs julbordet intogs på Stallmästargården kl. 11.00 och för att vara säker på ett bord krävdes förhandsbeställning redan i september. Det julbordet behövde inte utannonseras, stamgästerna hittade dit och vi blev också julbekanta genom åren.

Var finns helgstämning och festivitas?  I USA m fl länder firas Thanksgiving day den sista torsdagen i november, de kalkoner med sin tranbärssås som jag sett i ett otal amerikanska filmer får det att vattnas i munnen. Helgdagen instiftades 1863 av Abraham Lincoln, men jag undrar hur många som vet varför. Det var från början nybyggarnas tackmåltid för att det nya landet tagit emot dem och låtit dem bygga upp en ny tillvaro fri från de förföljelser de lidit i sina hemländer, ofta med religiösa förtecken.

Skogstjälls fåglar är modell mindre, erläggs inte in natura, tvärtom de ingår i kosthållet men med specialdiet

Närmast jag kommer kalkonen är mitt födelselandskaps kalas på stekt gås, dvs Mårtens afton. Har någon svårt att koppla ihop Martin Luther med frosseri. Ingen fara, mårtensafton föregår mårtensmässan och den tillhör Marin av Tours, biskopen som gömde sig bland gässen, men avslöjades av deras kacklande. Martinsdagen var också den dag då tiondet krävdes in och eftersom vinterhållning av djur var dyrt, erlades bl. a. gäss som tionde. Dessutom så var det sista kvällen före fastan och alltså en sista chans att smörja kråset riktigt !
Vara vad det vara vill - en sista måltid före fastan tillagad på skattegäss eller gäss som straffats för de inte kunde hålla tyst - en äkta skånsk mårtensafton är en kulinarisk upplevelse att stilla bedja om.


En litet – om än egoistiskt - tristessavbrott fick jag nyss. Ett utsökt namnsdagskort skickat med hjärta och utan att något lämnats åt slumpen. Framsidan var en katt som tittade fram genom ett stort nyckelhål och överlämnade sin hälsning, på baksidan fanns även hälsningar till de övriga medlemmarna i hushållet, det gick inte att miste på, tre svarta katter och en Amberfärgad, alla fyra i ett glitterregn. Och frimärket: en tårta om än både liten och svårtuggad!

Seden att fira namnsdagar går tillbaka till den tidiga kristna kyrkan, som såg födelsedagsfirande som en hednisk och okristen rit. Länge användes också namnsdagarna i stället för datum, kanske var det lättare att komma ihåg och då kanske speciellt för bönderna, de visste vid vilka namn olika potatissorter skulle sättas, rågen skördas eller höet tas in osv. Anna-dagen i december är t.ex. den dag då julölet skulle vara bryggt och lutfisken läggas i blöt.Matiasdagen har i vissa trakter ansetts vara den första vårdagen då Mats med sitt långa skägg lockar barnen utom vägg, vilket väl kan tyckas något djärvt, eftersom den infaller redan i februari. Seden att gratulera på namnsdagarna förekom först endast inom de högre stånden och blev mera allmänt först under 1800-talet.

Kanske vore det läge att metodiskt gå igenom alla novembers dagar – det skulle kanske krydda och förändra den grå prägeln?

Nu nöjer jag mig med Elisabeth, det namn jag fick efter min farmor, Carin är efter mormor och kanske en liten nödlösning? Föräldraskapet var så säkra på en son och han skulle bära ett släktnamn vidare. Babylakanen var redan försedda med både broderier och monogram och de finns kvar än i dag och är märkta med ett prydligt C.

Och vem var Elisabeth? Minnesdagen är ägnad en ungersk from prinsessa på 1200-talet. Hon gifte sig (eller blev bortgift?) i unga år med Thüringens lantgreve och som lantgrevinna la hon snabbt sordin på det glada hovlivet. Hon dog redan vid 24 års ålder, då redan en änka som lämnat hemmet och gett sig ut på vägarna, sina barn hade hon skickat bort och bett Gud utplåna dem från hennes minne. Denna Elisabeth är faktiskt välgörenhetsföreningars och barmhärtighetssystrars särskilda skyddshelgon på grund av att hon så flitigt ägnade sig åt de fattiga!! Undertecknad är inte hennes like, mitt hem och de mina är ju mitt nav!


Och skimret över Gustavs dagar undrar kanske någon, vad har det nu med november att göra. Lugn bara lugn. Det finns Alla själars dag, den infaller lördagen närmast före eller efter 1 november – från 1930-talet märks seden att den dagen tända ljus på gravarna, blomsterhandlarna har senare också gjort ett försök med att man ska komplettera ljuset med en blomma.
Och så fanns det Alla helgons dag, som alltid inföll (ja den inföll) den 1 november och firades till minne av kyrkans helgon och martyrer. Den tillhör de helgdagar som Gustav den III genom en förordning 4 november 1772 avskaffade, den hann alltså firas 1792 innan det skimret slocknade för den dagen och solen gick ned!

Ser nu att min kaktus börjat knoppas, men minns inte om det är en novemberkaktus, julkaktus eller kanske rent av en påskkaktus? Hur det än är med den saken, kanske kärt barn har många namn, den lyser upp mörkret en aning!

och ute finns det litet glöd kvar i kärleksörten

och  julrosorna har börjat blomma, den synen är mig förunnad från mitt köksfönster

Och inför vad som komma ska efter november – det viskas ju om en vargavinter kallare än förra årets, fast jag har ju inte sett ett enda rönnbär i år – förra hösten syntes ju knappt rönnarna för de dignande bärklasarna. Jag finner tröst i att ett spinnande katt och en varm öppen spis gör vintern uthärdlig och är förvissad om att fyra spinnande katter mer än väl väger upp avsaknaden av den öppna spisen..

Plats finns också för medmänniskan och Amber?



Får jag lämna några svampar eller Hyllning till tassemarkerna

Får jag lämna några svampar Foto: "G"

Höstens äventyr började om än litet trevande, korgen var inte tom men heller inte rågad och tankarna vandrar bakåt till föregående års fynd. Ivern att fylla kommande vinters förråd är stor liksom att kalasa på färskvarorna. Favoritrecepten utökas år för år och samlas efter smakgodkännande i ”Rapport från Svamptjäll”. Dels vill jag dela med mig dels underlättas egen framtida sökning vis av skadan att ha tillbragt evigheter bläddrande genom recepthögar …

Dessutom en dag i tassemarkerna är ju så mycket mer än en korg, det är hela tiden nya upptäckter, en del kanske bara till ögonfröjd. Sakkunnig medplockerska håller mig på jorden och får mig att se så mycket mer och hon kommer givetvis att få sin egen skröna här och inte bara skymta förbi som en del av alfabetet.

G är dels utrustad med lokalsinne dels säkerhetsansvarig för korginnehåll i dubbel bemärkelse, dvs både det som förtärs och det som bärs hem                               

Nedan följer några exempel på vad jag har fått lära mig sedan vi började utforska tassemarkerna.

 Haröra såg jag för första gången i år och namnet är verkligen passande, den är ätlig men jag tycker nog den passar bättre orörd i naturen.

Jordstjärnor lärde jag känna förra året, de är små och hittas bland barren under gran och tall, för mina ögon ter de sig som en liten koloni miniatyrvarelser med egna personligheter.

Tvåbeningar i sikte - pass upp!

Brunkrösen påminner litet om godis, den tillhör gelésvamparna

Hederord - jag har motstått frestelsen att provsmaka

Och på tal om godis - här några frestande törstsläckare för en ivrig skogsvandrare, men pass upp och betänk deras namn: stinkmussling!

Vad hade namngivaren i tankarna?

Tickorna är ögonfavoriter, det är en mycket annorlunda känsla att möta sina tickor år efter år, de blir landmärken i skogen. Ett sådant möte skedde av en slump i år – plötsligt stod jag framför min ”buddhaticka” och då visste jag var jag befann mig. Kanske lägger jag till denna vägvisare längre fram under tiden får denna skönhet illustrera släkten.

En höjdpunkt är också den medhavda matsäcken även om naturen också kan fresta! Eller vad sägs om denna lilla röda – för mig ett barndomsminne förknippat med jul, eftersom röd flugsvamp tillhörde vårt julbord – nå, en variant bestående av ett hårdkokt ägg toppat med en halv tomat och prickat med majonäs. Hur eller varför den gjorde sitt intåg vet jag inte men fatet var ett dekorativt inslag bland sill, syltor, skinka och vad mera julen tillhör. Erkännes att den än idag kan stå på det Skogstjällska julbordet.

Frukost i det gröna kan tillredas och serveras på många sätt, här några smakprov:

Allemansrätt i en ny tolkning

I väntan på kaffe - det finns många som vill dela vår lunch

Och vad hamnar i korgen? Med årens utökade kunskap blir jag dels mer sparsmakad dels öppen för nytt. Trots det är favoriterna många och tidpunkterna växlar. De första korgarna brukar innehålla soppar, de svampar jag först lärde mig plocka. Lyckan står på topp för Karl Johan, min egen landskapssvamp, och jag tycker nog den kunde firat sin namnes landstigning i Sverige med ett riktigt K-J-år. Nu blev det några goda måltider och en burk torkad till vintern. Tänk att denna svamparnas konung fått ett så prosaiskt namn på latin – boletus edulis eller ätlig klump!

Vi är inte ensamma om att tycka om Karl Johan, ibland hinner snyltbaggen före

Sandsoppen var ute ett tag, men nu plockar jag den med glädje och torkar!

Vidare i korgen, hittar jag fårtickor förvandlas de till en himmelsk sufflé, blandsvamp kan också bli en soppa, som smaksätts extra med cognac och täcks med ett smördegslock innan den försvinner in i ugnen.

En blandad dagsskörd

 
Gula kantareller så klart och trattkantarellerna eller - som Katja Paldahl kallar dom i Kantarellkokboken - ”den kamouflerade kantarellen”. Hon fortsätter och skriver att”Släkten är värst”, och kallar den svarta trumpetsvampen och den rödgula trumpetsvampen för kusinerna från landet och säger att de är så blyga att de knappt syns. Och jag håller helt med om att de är fantastiskt goda matsvampar och bör hälsas välkomna i recepten. Lyckligt lottad att själv bo på landet och dessutom med ett "närskafferi"  har jag döpt om den svarta trumpeten till skogens svarta guld, medan de rödgula aldrig upphör att fascinera med sina vackert veckade balletkjolar och sina färgglada kycklingben.


Det sägs att svamp förr betraktades som kreatursföda men nedslag i exv Märta Stures Hushållsbok (1700-talet) ger 2 fynd som ska prövas nästa år: syltade riskor och en enkel stuvning på blodriskor.
Det är nästan frestande att återvända till min gamla arbetsplats och se vad mer som döljer sig bland alla de gamla recepten och kokböckerna.

Vi lämnar läckergommarna och följer fantasien som alltid går på högvarv bland knytt och troll eller när vi nalkas bergakungens sal på stigar av guld. Porten är magnifik och har formen av ett hjärta. Salarna är vidsträckta och mattorna härligt mjuka att sätta fötterna på.

Skogen är så stor, så stor ... foto "G".

 den gyllene vägen

och framme vid den hjärtformad porten, som leder in i fantasiens värld. Foto "G".

Väl inne möter många överraskningar och funderingar, t. ex kan jg inte låta bli att undra över vem som varit behjälplig med denna boning långt inne i skogen. Den bär ju tydliga spår av hantverk!

Vem bor här?

Höghusbebyggelsen nedan är lättare att förstå.

Eller har jag trampat in i svamp-os, där det i denna gren gäller att först nå toppen?

Och sant, inne i denna gröna värld vet man aldrig vem eller vad man stöta på. Barndomens sagor illustreras om och om igen. Visst är det här den stora bocken Bruse, som väntar på sin tur?

Är det här månne den bro bockarna Bruse beträdde?

 Trollmor har jag mött många gånger när hon går sina inspektionsrundor.

och även bergakungens egen vakthund är på pass.

Minns sagorna om de bergtagna och undrar om de längtar tillbaka till människovärlden

Hemlängtan?

men det starkaste intrycket gjorde nog mina egna två norska skogkatter, då de helt oväntat satt och spanade på stigen!

Simbor och Piraten ja - men omöjligt!

Må september, oktober, november och kanske december upprepa fjolårens korgbilder? Svamptorken har sen länge börjat sin tjänstgöring – vilken skillnad mot tidigare års tidningar, som ju tog plats och var oemotståndliga frestelser att spela med för kvartetten.Ingrediensarna till de syltade trattkantarellerna är också de lättåtkomliga och nallade ur, i stället samsas fyllda burkar  i matkällaren.

det var en gång

men ibland är det bra att följa med sin tid

i väntan på köpare till Kattluckans fromma

Under skrivandets gång har nu kung Bore lagt ett första täcke över mina tassemarker och jag anar att korgutflykernas tid får fortsätta nästa år. Själv ska jag fördjupa mig i vännen och en gång av mig uppskattade avdelningschefen Ebbe Schöns Troll och människa, som låg i brevlådan häromdagen. För även om, som du säger Ebbe, den gamla folktron i stor utsträckning i dag är borta, så är den i hög grad levande i min vardag. Dock blev jag litet betänksam, då jag hos dig läste att katter ofta kunde vara maskerade troll. Får kanske vara vaksam, även om jag tror mötet i skogen var en synvilla kanske orsakad av dåligt samvete över att de inte fick följa med oss i tassemarkerna. Jag äger ju ingen bössa som jag kan ladda med ett psalmboksblad och skjuta över berget bakom huset. I stället får jag att fortsätta leva på god fot  och med respekt för mina vänner i skogen!

Lägesrapport från Svamptjäll

Tassemarkerna kallar och medmänniskan ger sig ut med tomma korgar ensam i närskogen eller i det bästa av sällskap långt från gångavståndoch njuter skogens alla fröjder till 110 %, under tiden bearbetas idéer och utkast av de grå cellerna. Så medan säsongen tas till vara och vinterförråden fylls på med läckerheter börjar jag därför denna gång från slutet. Dvs här följer några favoritrecept i väntan på hur det egentligen gick till då korgen fylldes.

Soppa på trattkantareller 1:
300 g färska (30 g. torkade trattkantareller, 2-3 schalottenlökar, 1-2 vitlöksklyftor, 100 g smör, ½ dl vitt vin, 6 dl grönsaksbuljong, 2 dl vispgrädde, finhackad bladpersilja, salt och peppar.

1. Skala och finhacka lök och vitlök, hetta upp 2 msk av smöret i en kastrull och fräs svamphack, lök och vitlök i ca 5 min

2. Häll på vinet och låt det koka in. Tillsätt buljong och grädde och låt sjuda i ca 10 minuter.

3. Mixa soppan helt slät i en mixer. Häll tillbaka i kastrullen och låt soppan bli varm. Vispa i det resterande smöret och smaka av med salt och peppar.


Receptet är hämtat ur Skogens mat. En resa i litteraturens landskap, en bok som jag fick av museets bibliotek då jag började min frihet. Boken är en njutning att läsa, soppan en lika stor njutning för gommen!

Soppa på trattkantareller 2:
1 l färska (20 g torkade) trattkantareller, en klick smör, 4 msk vetemjöl, ca 1 l buljong, 1 msk tomatpuré, 1 ½ dl grädde, ca 1 msk roquefortost, ca 1 tsk citronsaft, litet persilja.


1. Lägg smör i en kastrull och lägg i svampen, låt koka ihop under ett par minuter.

2. Tillsätt vetemjölet och rör väl. Häll i buljongen, men bara litet i sänder. Rör hela tiden ordentligt.

3. Smaksätt med tomatpurén och roquefortosten.

4. 4. Låt allt koka i ca 10 minuter.

5. Tillsätt grädden och citronsaften. Smaka av.

6. Strö över persilja och servera soppan het.

Denna soppa var mitt första möte med trattkantarellerna. Gissar att receptet är klassiskt och har själv hämtat det ur Skogens skafferi, en julklappsbok från k.syster långt innan jag själv hittat ut i markerna igen, det var mycket bläddrande och suktande då!

Syltade trattkantareller:
5 l trattkantareller (1 l)
1l vatten (2 dl)
2,5 dl ättikssprit (0,5 dl)
1 kg strösocker (2 hekto)
1 ½ - 1 tesked kryddnejlikor
1 tsk muskotblommor
ca 2 tsk bitar av färsk ingefära

Koka upp lagen, lägg i kryddorna och svampen. Sjud utan lock i ca 2 timmar. Häll över på burkar.

Receptet fick jag av min minst lika inbitna men betydligt kunnigare vän och "säkerhetsventil" förra året och det blev genast en jättefavorit. Gott både till kötträtter, pajer och ostbrickor, har ännu inte prövat men tror att även efterrätter skulle höjas någon nivå!

Och när detta läses befinner jag mig sannolikt andäktigt knäböjande i grön mossa och nöjd med att dessa recept också kan komma andra till glädje samtidigt som jag nu har dom i säkert förvar.

foto "G"

Under alla broar eller En minnesvärd resa

Ett minnesrikt åteseende blev upptäckten av en ny läsare efter en skön själs bekännelse och det ena ledde till det andra. När Kari konstaterade att hon skulle minsann göra vad hon alltid velat under sitt Stockholmsbesök i augusti – nämligen färdas under Stockholms broar - fick det mig att minnas alla de broar jag i barndomen passerat i svenska städer, Stockholm fanns inte med.

Planeringen skedde via mail och ett urval turer färdades mot det gamla broderlandet. Svaret västerifrån var kort och koncist: ”Jag vill se alla broarna.”

Jag gav inte samma svar som en kusin en gång till k.mor, då han bjöd henne på valfritt godis efter en lyckad simlektion: ”Men moster M, du behövde väl inte välja det dyraste!” (om jag inte minns fel var det en chokladpunschflaska för 25 öre). Nej, vi var överens, dag och tid bestämdes, telefonnummer utbyttes. Den enda oklara punkten var ”var”.

Mitt sista mail sa: Hedersord på att vi kollar kartan mot terrängen”, att jag inte skrev var berodde helt enkelt på att jag själv ännu inte gjort det tämligen säker på riktning stadshuset. Sent på natten förstod jag att det var Grand Hotel som gällde.

Gav mig iväg den stora dagen med Jan Malmsjö gnolande i mina öron, glömde Piraten, som diskret packat ner sig som utflyktstillbehör och gladdes åt sol och värme.

Glömde medmänniskan inte det väsentligaste?

Var ute i osedvanligt god tid och hann t o m fynda ett par läckra vita sommarklänningar till ½ reapriset och avundas barnen i Kungsträdgården. Deras lek väckte samma längtan som en gång i tiden bollrummen på IKEA m.fl. stora inköpshus. Att de lekte i det som en gång var den kungliga köksträdgården, var det nog ingen som tänkte på, även om namnet skulle kunna väcka nyfikenhet. Det var drottning Kristinas franske trädgårdsmästare som omvandlade den till en park med alléer och tuktade buxbomshäckar. Den öppnades för andra än hovets medlemmar 1797.

Eja vore det jag!

Kom till rätt kaj och biljetthus och började spana efter en mer än 10 år äldre Kari sen sist, mitt numera i Oslo bosatta resesällskap.
Undrar om en norsk riksarkivarie fortfarande minns den gången han som ung historiker hade i uppgift att ordna förläggning vid en nordisk konferens. Eftersom han inte var bekant med alla gick han på namn och en mina.
Jag känner själv 2 st. Kari: Kari med norskt påbrå, hon och jag började samtidigt på Nordiska museet och Kari med finskt påbrå, vi träffades först på riksarkivet, senare efterträdde jag honom på Nordiska, han själv slutade som finsk riksarkivarie.
I sanningens namn det var inte dessa två som sammanfördes på konferensen men väl en hon och en han!

Medan jag själv i god tid nyfiket granskade alla, kom jag på att jag kunde ringa och kolla om läge att jag köpte biljetterna och trasslade in mig i med och utan nollor och fel nummer så att mobilen tappade kontakten och jag kontakten med den, eftersom pinkoden inte satt i fingrarna.

Nå, solen sken och jag satt bra – kanske litet fundersam, då jag såg ”vår” båt lägga ut, men rätt förvissad om det där med karta och terräng och också en gnutta samvete över den sabbade telefonkontakten.

Efter låt oss kalla det lagom förflyttningstid mellan två kajer såg jag två armar som vinkade ivrigt i fjärran och jag vinkade tillbaka på vinst och förlust. Biljetter införskaffades men till senare båt och en snabblunch intogs innan vi fick bra plats i kön och så småningom såg Grand hotell försvinna och snart skymtade Söders höjder.

Vi var inte ensamma på Saltsjön denna dag

Till våra platser hörde hörlurar, där vi själva fick välja språk och en stor numrerad karta, tyvärr utan angivande av namn till numren. Men vi var ju inte helt renons på lokalsinne när färden först ställdes mot Nybrokajen och Strandvägen. Här fick jag min första "det visste jag inte-upplevelse". Strandvägen var för mig en pampig promenadgata med hus bebodda av de burgna. Numera vet jag att området fram till 1860-talet tillhörde de fattiga. När jag fick se mina bilder slog det mig att den nu mera såg ut att vara på det slutande planet. Välsignelse till modern teknik som kan räta ut sådana misstag, dvs i detta fall fotografens.

Hedersord, Strandvägen håller inte på att återerövras av vattnet!

Två gånger passerade vi Djurgården och blev noggrant upplysta om Junibacken och Astrid Lindgren och senare om Vasamuseet. Vårt Nordiska museum nämndes inte med en stavelse!

Månne båtllaster med turister nu funderar över om den slottsliknande byggnaden var Astrid Lindgrens hem eller möjligen en gång beboddes av Gustav II Adolf?

Såg en för mig ny attraktion på Gröna Lund, en hederlig vacker gammal karusell, men

Riskerar man inte att få ett ofrivilligt fotbad?

Sen följde ytterligare en äkta "det visste jag inte upplevelse". Vi nalkades Slussen – hur ofta har jag inte bytt tunnelbana där och får väl skamset erkänna att substantivet i bestämd form helt förvandlats till ett ortnamn. Slussen är Slussen men att det dessutom var en i hög grad levande sluss mellan Saltsjön och Mälaren det fick jag snart lära mig.

Utsikten under själva förflyttningen mellan Saltsjön och Mälaren bestod av vår besättningsman

Skamsen över min okunskap har jag sedan nästan drunknat i Staffan Högbergs Stockholms historia och vet nu att den första slussen, Drottning Kristinas sluss, var färdig 1642 och att Kristoffer Polhem 1744 fick i uppdrag att bygga en ny sluss, den kallades Röda slussen, eftersom slussbron hade fyra rödmålade torn, det fanns också en östra blåmålad slussbro, Blå slussen. Den tredje slussen byggdes 1850 av Nils Ericsson, men den fick tydligen inget eget namn? Och vilka nya planer väntar nu detta lås till Mälaren?

Längs vägen såg vi många pröva sin fiskelycka förmodligen helt omevetna om att det fria fisket är ett av drottning Kristinas privilegier till Stockholms invånare. Men det visste jag minsann!!

Notera fiskelyckan!

Över Mälaren färdades vi sen och njöt ett vackert Stockholm från en ny sida. Dock forna tiders roddarmadammer var nu ersatta av en ny tids sjöraggare.

För inte är det väl någon av Mälarpiraterna som återuppstått?

Något genantare var att i lurarna höra just om Bellmans livliga vattenliv och få det illustrerat av Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon! Varför inte Stolta stad? Men Freds mäktiga stämma väckte ett minne av en kårhusafton 1964-65? då han tillsammans med Cornelis förnöjde oss till långt in på småtimmarna alltmedan ölen i backarna ersattes av tomflaskor och röken låg som en lätt dimma över salen. Efter det har dessa två alltid funnits med i mitt musikaliska bagage.

Under dessa funderingar passerade vi mitt absolut största synintryck denna dag – Münchenbryggeriet – det tog ju aldrig slut och jag blev så fascinerad att jag glömde kameran. Nu återstår att se om intrycket består från landbacken eller om bryggeriet försvinner och smälter ihop med alla andra byggnader som ses från landbacken.

Norr Mälarstrand passerades liksom Västerbron och medan de flesta blickar vändes mot Långholmen återsåg jag en gammal bekant lummigt inbäddad i grönska. Tänk att jag inte höll på att hitta riksarkivet vid mitt första besök från land, bättre blev det väl inte sedan då jag i en radiointevju erkände detta omedveten om att bandet var på. Nå , större delen av vårt minne ligger ju under jord.

De tre ovanjordiska våningarna skymtar diskret i bakgrunden

Såg den lummiga stranden, hur många sommarluncher hade inte avnjutits där – mycket opassande enligt några kollegor i karriären, förmodligen missade de mitt lunchsällskap, som nått längre än de. De hörde inte heller våra glada samtal om förr och nu. Samma lunchsällskap besökte mig också efter min bussolycka norröver under ett tjänsteuppdrag. I stället för en blomma överlämnades ”När resan var ett äventyr” – vi var då båda omedvetna om att bokens hemvist några år senare också skulle bli min.

Absolut femstjärnigt lunchställe!

Strand efter strand passerades och en av de byggnader jag nu funderar på är denna.

Vad kan detta hus berätta om dom som en gång bott här?

Däremot föll jag inte för Hammarby sjöstad, den var kanske en idyll från början med oj vad där byggdes till!

Nej, var Staden mitt måste skulle jag hellre välja den här något äldre modellen!

Tänk att bara ta hissen/trapporna ner till morgon- eller kvällsdoppet!

Södersjukhuset fick en snabb blick, nu har de nog glömt patienten som kom gående från Hökarängen under en trafikstrejk bara för att passa en inbokad tid, efter den bravaden vinkades jag alltid fram till kassan när de fick syn på mig. Och bravaden, eftersom det var strejk var jag ärligt talad övertygad om att någon bilburen skulle inse situationen. Men det skedde lika litet här som den gången i Oslo när jag traskade upp till norska riksarkivet, dvs nästan samma höjd som Holmenkollen, den strejken inföll en senvår och promenaden förhöjdes av alla blommande äppelträd jag passerade.

Sen kunde vi inte hur mycket vi än ansträngde oss få grepp om Märta Helenas Årsta – Märta Helena eller Årstafrun är en kär vän från arkivet, hon får kanske bli nästa års måltavla!

Den dag just dessa rader skrives skrev hon för 200 år sedan i sin dagbok:

”17 (augusti) Fredag. Uppehållsväder och vackert. Herr Gahm åt här en liten middag, och efter middagen var här en Köpman eller rättare Kramhandlare från staden, som efterfrågade om min käre man vore Courator i Billes Concours.

Han satt litet vid Pappas (makens) säng och pratade – omtalade att Bernadotte vore vald till Svensk Tronföljare, och att någon ny upptäckt vore gjord, att vår saknade Kronprins verkelig, som hvar och en tror, blifvit förgifwen, samt att den bofven Rossi ännu icke är borta ur Staden, utan hålles där i säkert förvar – men man vill väl skona mördarepackets anhang.”

Och de flesta äventyr får ett lyckligt slut, så även detta. Anlände åter förbi Nationalmuseum, som från sjösidan visade upp så mycket mer än det som syns då man står nedanför trapporna.

Slöt rundturen perfekt - det oomnämnda Nordiska museet är fortfarande med i blickfånget.

Kari och jag skiljdes åt men inte för att tappa kontakten, därför har jag heller inte tagit med den bild jag fick av mitt resesällskap – tyvärr inte i en smickrande vinkel, vänskapen är viktigare!

Jag tittade in i en affär för att införskaffa räkor till den kvartett som fått en lång ensam dag, det fanns inga frysta, som godkändes eller snarare jag vägrade betala det dubbla mot normalt och valde ut 8 st. bland dom som såldes i lösvikt och fyndade dessutom den goda bröllopschokladen, som nu var nedsatt till 11:- men med slutdatum långt efter att jag avnjutit dom (4 kartonger). Upptäckte sen att de 8 räkorna betingade ett pris av 24:80, men det var de mina värda!

Och den bästa sammanfattningen av denna dag står min medresenär för:

”Nästan ett Kinderegg! Allt-i-ett och som ger en bild av hela dagen: du och jag på resa i Stockholm som fotografer och turister!”

Visst har hon rätt!                      Foto Kari Ansnes