Får jag lämna några svampar eller Hyllning till tassemarkerna

Får jag lämna några svampar Foto: "G"

Höstens äventyr började om än litet trevande, korgen var inte tom men heller inte rågad och tankarna vandrar bakåt till föregående års fynd. Ivern att fylla kommande vinters förråd är stor liksom att kalasa på färskvarorna. Favoritrecepten utökas år för år och samlas efter smakgodkännande i ”Rapport från Svamptjäll”. Dels vill jag dela med mig dels underlättas egen framtida sökning vis av skadan att ha tillbragt evigheter bläddrande genom recepthögar …

Dessutom en dag i tassemarkerna är ju så mycket mer än en korg, det är hela tiden nya upptäckter, en del kanske bara till ögonfröjd. Sakkunnig medplockerska håller mig på jorden och får mig att se så mycket mer och hon kommer givetvis att få sin egen skröna här och inte bara skymta förbi som en del av alfabetet.

G är dels utrustad med lokalsinne dels säkerhetsansvarig för korginnehåll i dubbel bemärkelse, dvs både det som förtärs och det som bärs hem                               

Nedan följer några exempel på vad jag har fått lära mig sedan vi började utforska tassemarkerna.

 Haröra såg jag för första gången i år och namnet är verkligen passande, den är ätlig men jag tycker nog den passar bättre orörd i naturen.

Jordstjärnor lärde jag känna förra året, de är små och hittas bland barren under gran och tall, för mina ögon ter de sig som en liten koloni miniatyrvarelser med egna personligheter.

Tvåbeningar i sikte - pass upp!

Brunkrösen påminner litet om godis, den tillhör gelésvamparna

Hederord - jag har motstått frestelsen att provsmaka

Och på tal om godis - här några frestande törstsläckare för en ivrig skogsvandrare, men pass upp och betänk deras namn: stinkmussling!

Vad hade namngivaren i tankarna?

Tickorna är ögonfavoriter, det är en mycket annorlunda känsla att möta sina tickor år efter år, de blir landmärken i skogen. Ett sådant möte skedde av en slump i år – plötsligt stod jag framför min ”buddhaticka” och då visste jag var jag befann mig. Kanske lägger jag till denna vägvisare längre fram under tiden får denna skönhet illustrera släkten.

En höjdpunkt är också den medhavda matsäcken även om naturen också kan fresta! Eller vad sägs om denna lilla röda – för mig ett barndomsminne förknippat med jul, eftersom röd flugsvamp tillhörde vårt julbord – nå, en variant bestående av ett hårdkokt ägg toppat med en halv tomat och prickat med majonäs. Hur eller varför den gjorde sitt intåg vet jag inte men fatet var ett dekorativt inslag bland sill, syltor, skinka och vad mera julen tillhör. Erkännes att den än idag kan stå på det Skogstjällska julbordet.

Frukost i det gröna kan tillredas och serveras på många sätt, här några smakprov:

Allemansrätt i en ny tolkning

I väntan på kaffe - det finns många som vill dela vår lunch

Och vad hamnar i korgen? Med årens utökade kunskap blir jag dels mer sparsmakad dels öppen för nytt. Trots det är favoriterna många och tidpunkterna växlar. De första korgarna brukar innehålla soppar, de svampar jag först lärde mig plocka. Lyckan står på topp för Karl Johan, min egen landskapssvamp, och jag tycker nog den kunde firat sin namnes landstigning i Sverige med ett riktigt K-J-år. Nu blev det några goda måltider och en burk torkad till vintern. Tänk att denna svamparnas konung fått ett så prosaiskt namn på latin – boletus edulis eller ätlig klump!

Vi är inte ensamma om att tycka om Karl Johan, ibland hinner snyltbaggen före

Sandsoppen var ute ett tag, men nu plockar jag den med glädje och torkar!

Vidare i korgen, hittar jag fårtickor förvandlas de till en himmelsk sufflé, blandsvamp kan också bli en soppa, som smaksätts extra med cognac och täcks med ett smördegslock innan den försvinner in i ugnen.

En blandad dagsskörd

 
Gula kantareller så klart och trattkantarellerna eller - som Katja Paldahl kallar dom i Kantarellkokboken - ”den kamouflerade kantarellen”. Hon fortsätter och skriver att”Släkten är värst”, och kallar den svarta trumpetsvampen och den rödgula trumpetsvampen för kusinerna från landet och säger att de är så blyga att de knappt syns. Och jag håller helt med om att de är fantastiskt goda matsvampar och bör hälsas välkomna i recepten. Lyckligt lottad att själv bo på landet och dessutom med ett "närskafferi"  har jag döpt om den svarta trumpeten till skogens svarta guld, medan de rödgula aldrig upphör att fascinera med sina vackert veckade balletkjolar och sina färgglada kycklingben.


Det sägs att svamp förr betraktades som kreatursföda men nedslag i exv Märta Stures Hushållsbok (1700-talet) ger 2 fynd som ska prövas nästa år: syltade riskor och en enkel stuvning på blodriskor.
Det är nästan frestande att återvända till min gamla arbetsplats och se vad mer som döljer sig bland alla de gamla recepten och kokböckerna.

Vi lämnar läckergommarna och följer fantasien som alltid går på högvarv bland knytt och troll eller när vi nalkas bergakungens sal på stigar av guld. Porten är magnifik och har formen av ett hjärta. Salarna är vidsträckta och mattorna härligt mjuka att sätta fötterna på.

Skogen är så stor, så stor ... foto "G".

 den gyllene vägen

och framme vid den hjärtformad porten, som leder in i fantasiens värld. Foto "G".

Väl inne möter många överraskningar och funderingar, t. ex kan jg inte låta bli att undra över vem som varit behjälplig med denna boning långt inne i skogen. Den bär ju tydliga spår av hantverk!

Vem bor här?

Höghusbebyggelsen nedan är lättare att förstå.

Eller har jag trampat in i svamp-os, där det i denna gren gäller att först nå toppen?

Och sant, inne i denna gröna värld vet man aldrig vem eller vad man stöta på. Barndomens sagor illustreras om och om igen. Visst är det här den stora bocken Bruse, som väntar på sin tur?

Är det här månne den bro bockarna Bruse beträdde?

 Trollmor har jag mött många gånger när hon går sina inspektionsrundor.

och även bergakungens egen vakthund är på pass.

Minns sagorna om de bergtagna och undrar om de längtar tillbaka till människovärlden

Hemlängtan?

men det starkaste intrycket gjorde nog mina egna två norska skogkatter, då de helt oväntat satt och spanade på stigen!

Simbor och Piraten ja - men omöjligt!

Må september, oktober, november och kanske december upprepa fjolårens korgbilder? Svamptorken har sen länge börjat sin tjänstgöring – vilken skillnad mot tidigare års tidningar, som ju tog plats och var oemotståndliga frestelser att spela med för kvartetten.Ingrediensarna till de syltade trattkantarellerna är också de lättåtkomliga och nallade ur, i stället samsas fyllda burkar  i matkällaren.

det var en gång

men ibland är det bra att följa med sin tid

i väntan på köpare till Kattluckans fromma

Under skrivandets gång har nu kung Bore lagt ett första täcke över mina tassemarker och jag anar att korgutflykernas tid får fortsätta nästa år. Själv ska jag fördjupa mig i vännen och en gång av mig uppskattade avdelningschefen Ebbe Schöns Troll och människa, som låg i brevlådan häromdagen. För även om, som du säger Ebbe, den gamla folktron i stor utsträckning i dag är borta, så är den i hög grad levande i min vardag. Dock blev jag litet betänksam, då jag hos dig läste att katter ofta kunde vara maskerade troll. Får kanske vara vaksam, även om jag tror mötet i skogen var en synvilla kanske orsakad av dåligt samvete över att de inte fick följa med oss i tassemarkerna. Jag äger ju ingen bössa som jag kan ladda med ett psalmboksblad och skjuta över berget bakom huset. I stället får jag att fortsätta leva på god fot  och med respekt för mina vänner i skogen!