Det kom ett mail eller När solen försvann

Min bästa mångalna G., jag blev mycket glad för ditt mail:
"opp och hoppa i morgonbitti! Solförmörkelse och du har parkettplats!!!!"

Men i sanningens namn måste jag tillägga, att det nog vid denna tidpunkt "i morgon bitti" var långt ifrån första parkett, mera som tredje raden på Dramaten, just platserna bakom en pelare, innan välbehövlig ombyggnad gjordes. Från just de platserna upplevde jag och k.syster en gång De tre musketörerna – vår behållning blev ”En för alla och alla för en”. Erkännes att upplevelsen också la hämsko på en läsupplevelse, men det går ju att ändra särskilt med tanke på mitt nuvarande liv tillsammans med tre musketörer och en Milady, vackert bundna band väntar i bokhyllan.

Bygga om terrängen här i tassemarkerna var ju inte att tänka på, däremot ställdes klockradion med god marginal. Morgonen såg gråvit ut och kvicksilvret hade landat på -16. En snabb frukost väckte och värmde mig och sen blev det sedvanliga lager på lager, jag skulle ju gå ut och uppsöka den försvinnande solen!

Nog var den försvunnen alltid – molnen tävlade om att täcka min himmel, även  om några blå strimmor anades och jag var inte exakt säker på hur långt solen skulle hunnit denna för mig numera tidiga timma, så jag följde min slingrande väg fram mot öppnare nejder.

Men solen var lika försvunnen som den gäckande månen i december, den som jag verkligen kunde se från första parkett – hade tassat upp flera gånger under natten för att fastställa positionen inför gryningen.

och varje gång log månen lugnande mot mig. Foto "G"

När det sen var dags i arla morgonstund att se den försvinna, då hade molnen redan ombesörjt detta!


Stod nu drygt en månad senare med uppåtriktad blick en bra stund nere vid stora vägen med fri sikt innan en besviken reträtt påbörjades, den avbröts av en vän, som inte heller kunnat se genom molnen och nu var på väg att handla i stället. Erbjöds självklart följa med, brukar aldrig vara nödbedd, men denna gång fanns det en viss självbevarelsedrift – mitt innersta lager var ett rejält och varmt nattlinne och frisyren inne i mössan fortfarande snedvriden efter nattens sömn.

Och tur var det, vände mig nämligen om och tittade efter den försvinnande röda bilen och då fick jag se:

Något händer

Upplevelsen blev magisk och jag låter sol och måne i en omvänd från ny till nedanlek tala för sig själva:

  

solen förvandlad till en månskära

 flammade till

och gjorde mig ödmjukt andlös

En sista blick från Skogstjälls ”tredje raden bakom pelaren”

Och ett stort tack till vännen G som gjorde mig uppmärksam på vad som hända skulle men själv kom på fel sida av molnväggen och därför nu får hålla till godo med solförmörkelsen sedd från tassemarkerna. Hon sände även denna dagsaktuella måne - samma måne som tittar in genom mitt fönster när detta skrivs - då jag bad om lov att låna någon av hennes alltid så fantastiska månbilder för att illustrera "månförmörkelsen med förhinder".

Jag har nigit för nymånens skära och mitt tack har jag framfört här. foto "G"